Nintendo DS får ofta – med rätta – beröm för sina unika och innovativa spel. Men det finns också en hel del riktigt bra spel som skulle ha kunnat göras på vilken konsoll som helst. New Super Mario Bros är ett sådant. I vanlig ordning blir den extra tryckkänsliga skärmen mest ett gimmickartat bihang i sådana fall men det känns ovidkommande när Nintendo gör vad de gör bäst – plattformsmagi.

Nintendo plockar friskt från sina tidigare Mario-spel. Som spelets titel kan antyda är mycket av designen hämtat från det ursprungliga Super Mario Bros enda ner till den klassiska flaggstången vid slutet av banan. Super Mario Bros 3 och Super Mario World bidrar med fiender och miljöer. Från Mario 64 kommer slutligen stora delar av Marios rörelsemönster. Borta är snurrhopp och flygkappor, istället får man hålla till godo med manövrar lånade från de tredimensionella äventyren såsom vägghopp och trippelhopp. Vad det gäller nyheter så utmärker sig framförallt megasvampen vilken förvandlar Mario till en jätte som med lätthet trampar ner såväl fiender som delar av banan. Inte helt olikt en Starman med andra ord, men mer tillfredsställande.

Apropå nyheter så finns det äntligen ett riktigt tvåspelarläge. Men det låter roligare än det faktiskt är. Det är inte tal om att spela igenom hela spelet tillsammans utan bara en kort bana finns tillgänglig. Men vad gör det när man kan ha så kul på egen hand? Kontrollen är så klockren som nästan bara Nintendo kan göra den och det är en fröjd att återigen få användiga sina gamla färdigheter för att rusa genom svampriket. Trots nostalgichocken står inte New Super Mario Bros bara och trampar vatten. Banorna är fulla av massa nya klurigheter som tvingar en att reagera kvickt eller utstå förnedringen att förlora ett liv. Grafiken är en nära nog perfekt blandning av tekniker. Alla rörliga objekt är så fint och mjukt animerade som de bara kan vara i 3D medan bakgrunderna är klassisk stilren 2D. Allt ackompanjerat av nykomponerade men ändå på något sätt välbekanta melodier signerade Koji Kondo.

Letar vi nackdelar är det urkorkade sparsystemet det första man kommer att tänka på. För att få spara måste man först klara en borg eller leta reda på ett dolt svamphus. Redan här hytter vi argt med näven, bärbara spel bör och skall vara lätta att plocka upp och avsluta. Den här slentrianmissen förbleknar dock i jämförelse med nästa dumhet – det går bara att spara första gången man klarar sagda borg respektive svamphus. Med andra ord finns det ett begränsat antal spartillfällen. Vill man bara leta hemliga utgångar eller samla extraliv ligger man pyrt till, man får verkligen se till att hushålla med sparställen. Men har man överseende med detta finns det faktiskt inte mycket att klaga på. Kunde det vart lite svårare och lite längre? För all del, men det förhindrar inte att New Super Mario Bros är det bästa traditionella plattformsspelet på över ett decennium. Super Mario World har äntligen fått en regelrätt uppföljare.