Handlingen är en nästintill direkt fortsättning på Snake Eater och fyller i mångt och mycket igen luckorna mellan det spelet och det ursprungliga Metal Gear.
Handlingen är en nästintill direkt fortsättning på Snake Eater och fyller i mångt och mycket igen luckorna mellan det spelet och det ursprungliga Metal Gear. Sex år efter förra spelet har Big Boss kidnappats och förts till San Hieronymo-halvön i Sydamerika, tidigare en sovjetisk bas. Just som USA och Sovjet börjar inleda nedrustningssamtal så tar rebeller från Big Boss gamla kommandoenhet FOX kontroll över basen och kalla kriget hotar återigen bli väldigt varmt. Enda sättet att stoppa anklagelser om myteri är att ordna upp situationen och det är just vad Big Boss – återigen under kodnamnet Naked Snake – börjar ta sig an.
Men denna gången inte ensam. För även om spelets stomme är samma smygeriaction som kännetecknat tidigare avsnitt i spelserien så har en del mer strategiska element smugit sig in. Snake får tidigt hjälp av Gröna baskern Roy Campbell men för att vinna krävs det att man också rekryterar fiendesoldater genom att släpa dem till starten av banan. Upp till fyra agenter kan delta i varje infiltration, även om man bara styr en åt gången. De övriga gömmer sig i seriens numera klassiska papplådor men eftersom alla har unika färdigheter så lönar det sig att växla mellan dem under uppdragets gång även om Snake själv rent allmänt är en överlägsen soldat.
Det mest användbara med att skaffa nya allierade är att de har lätt att smälta in bland fienderna. Om vakterna har samma mundering accepterar de utan frågor ens nya allierade så länge de inte gör något uppenbart suspekt. Förutsatt att de inte springer in i områden där de inte är behöriga i alla fall, så det är inte bara att vandra rakt igenom hela banan utan motstånd.
Andra är mer lämpade för understödsuppgifter. Förutom infiltrationsteamet kan man sätta folk på att forska fram ny utrustning eller ta hand om sårade kamrater. Samt förstås agera underrättelsetjänst. Portable Ops är nämligen aningen mindre linjärt än tidigare. Även om det är lätt att bara följa den överhängande handlingen så kan man välja att ta sig an andra uppgifter mellan varven. Samtliga områden representeras på en översiktskarta och det står en fritt att ge sig tillbaka till tidigare uppdrag för att ansamla mer utrustning eller allierade. Spionerna kan ge en mer data om området i fråga eller helt enkelt smyga runt och stjäla materiel.
Hela agentjagandet är en av Portable Ops mer attraktiva sidor, det finns alltid plats för en ny allierad med nya förmågor. Det hela känns lite som en vuxnare variant av Pokémon och dess samlingsmani. Fast det här är ju krig och inte bara lek så dör någon är de borta för gott vilket är ett bra sätt att balansera spelet. Precis som i tidigare spel kan man nämligen alltid välja att strunta i smygeriet och bara köra ett gatlopp mot uppdragets slut men bortsett Snake är det inte många som klarar hela vägen utan att trilla av pinn.
Portable Ops är egentligen lite av ett Metal Gear Solid i destillat. Spelserien har alltid varit både banbrytande när det kommer till spelmekaniken och – på gott och ont – unik i handlingens komplexitet. Men det är en aspekt som Metal Gear Solid aldrig behärskat och det är kontrollen. I Portable Ops är det värre än någonsin. Större delen av det -överavancerade kontrollschemat har anpassats ganska väl till PSP:s begränsingar men det är kameran som ställer till besvär igen.
Samtliga Metal Gear Solid har haft en statisk kamera och fram till del tre fungerade det bra. I Snake Eaters 60-talsmiljö fanns det dock inte plats för de tidigare delarnas radarsensor vilket innebar att man fick en ganska begränsad överblick över området. Remaken Subsistence rådde bot på detta med en tredjepersonskamera vilken Portable Ops har ärvt. Ironiskt nog är det just den som är problemet. En stillastående överblickskamera hade nämligen varit godtagbar om än stökig men den justerbara kameran är fullständigt ohanterlig.
Låt mig måla upp situationen: du styr dina agenters rörelse med den analoga styrspaken och deras handlingar med knapparna på PSP:ans framsida. Allt är väl så långt. Men hur kul låter det att samtidigt behöva styra kameran med styrkorset? Det finns lite olika varianter på det hela, men de är alla och en ganska värdelösa. För att ens kunna utföra de mest grundläggande saker får man lov att utveckla invecklade tummanövrar som involverar kontroll över både analogpinnen och styrkorset med samma finger, eller helt enkelt stanna till varje gång man behöver byta kameravinkel. Alla som spelat ett 3D-spel med bristfällig automatkamera vet hur otänkbart det senare alternativet är.
Jag har länge haft överseende med Kojima Productions bristfälliga kontrollscheman men någon gång får man lov att säga stopp. Vad som kunde varit ett utmärkt spel stympas in i grunden av en bångstyrig kamera. I övrigt är spelet både snillrikt uttänkt och väl genomfört men jag kan inte låta bli att sörja över att ett så grundläggande element fullständigt sjabblats bort. Hängivna Metal Gear Solid-fans kommer ändå sluka spelet med hull och hår bara för att få insikt i Big Boss uppgång och fall – för att inte tala om de utlovade sambanden med Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots – men mer sparsmakade spelare bör väga det fantastiska spelupplägget mot den idiotiska kontrollen innan de bestämmer sig för ett köp.