Då var det dags att återigen försöka överleva andra världskrigets fasor.
En sak som verkligen står ut i detta spel, är den utmärkta kontrollen. Sällan har jag känt mig så smidig och flexibel med en handkontroll i nävarna. Förklaringen till detta ligger i att rörelser som att ducka och att luta sig åt sidan är förlagda till samma styrspak man rör sig med. Håller man in vänster axelknapp på handkontrollen, kan man inte längre röra sig framåt eller bakåt, men kan alltså istället luta sig åt något håll och ducka. Detta är en ovanlig konfiguration som jag nog inte har stött på tidigare, men upplever alltså detta kontrollschema som något av det bästa jag prövat för denna genre på konsol.
De olika spelnivåerna är både intensiva och intressanta. De är relativt stora och öppna till sin natur och innehåller uppdrag som både är fria att försöka sig på till de som är obligatoriska för att ta sig vidare. Detta uppväger den negativa aspekten av att spelet är linjärt och låter spelaren få lite friare händer på de olika spelplanerna. Intelligensen på vapenbröderna är mycket bra och när man avancerar i olika gruppformationer genom europas ruiner uppskattar man verkligen deras hjälp och stöd. Fiendesidan är som sig bör inte till någon hjälp, då de ofta är kluriga och smarta i deras taktik och allt upplevs som en väldig välbalanserad och bra utmaning tycker jag. Man kan ge order åt en tremannagrupp att till exempel rycka fram och ta kontroll över ett område, men jag valde allt som oftast att ha dem vid min sida istället då de gjorde mer nytta där.
En lite annorlunda detalj i ett spel som detta är att det finns ett system som kallas för adrenalin. Det finns nämligen en mätare som fylls på allt eftersom du oskadliggör fiender och när denna är fylld till brädden, kan man gå bärsärkargång under en kort period. Spelaren är då osårbar och har obegränsat med ammunition. En sån effekt kanske är en smula malplacerad i ett krigspel som detta, men det är ändå kul att – likt Max Payne – avslappnat kunna forcera motståndet i ultrarapid.
När det gäller svårighetsgraden är spelet till en början ganska så enkelt men längre fram blir det betydligt knepigare. Det finns ingen sparfunktion när man väl har börjat spela en nivå, dör man är det bara att snällt traska tillbaka till startlinjen. Det finns dock, om än sparsmakat, extraliv att plocka upp på banorna. Dessa gör att man vaknar upp på samma ställe man stupade på och innebär således en andra chans. Svårighetsgraden och avsaknaden av sparfunktion gör att man tvingas att spela spelet som om varje kula räknades och att varsamt hantera det liv man har. Jag uppskattar faktiskt detta, då det ger lite extra nerv och spänning till spelandet.
Något som är mindre bra är grafiken. Jag förstår varför spel som detta inte kan se ut som till exempel Doom 3 på Xbox då det här handlar om stora spelplaner med mycket som händer samtidigt, men jag har faktiskt lika svårt att förstå varför det inte kunde se bättre ut än vad det gör. Grafiken är på sin höjd simpel i de flesta fallen, där effekter som rök och explosioner är det enda som kommer undan med godkänt. En annan post på minussidan är att det helt saknas flerspelarläge över Xbox Live. Sånt drar ned betyget i min bok, då spel som detta vinner mycket på att kunna spelas mot mänskliga kombatanter över nätet. Nu får man istället nöja sig med att dela skärm om man vill spela mot kompisar.
Denna upplaga av Medal of Honor blev lite av en positiv överraskning för min del, då förväntningarna påverkades negativ av förra spelet i serien. Detta är ett mycket underhållande och spännande spel trots att det saknar grafisk glans och ibland är frustrerande svårt.