Ett spel baserat på träingsredskap skapat för United States Marines står det på omslaget, men också att ingen i den amerikanska armén på något sätt står bakom spelet.
Close Combat: First to Fight är ytterligare ett i raden av spel som skryter med att det är en simulator för amerikanska soldater vilket innebär att tyngdpunkten ligger på realism. Det handlar alltså inte om spel där man glatt rusar in i situationer med glödande vapenpipor, snarare om långsamt avancerade från punkt A till B med oroligt flackande blick. Spelaren är gruppledare och bär ansvaret för fyra stycken andra marinsoldater. Det är spelarens jobb att ge order och bedömma situationer för att så säkert som möjligt leda soldaterna i fältet.
Spelet bygger på det nu till döden idisslade arab/terrorist-temat och skådeplatsen är en fiktiv konflikt i staden Libanons trånga gränder och gator. Handlingen är uppdragsbaserad och liten vikt har lagts vid att berätta en historia med röd tråd. Här handlar det om att lösa uppdrag för uppdrag, inget mer. First to Fight lånar väldigt mycket av sina kusiner inom genren, då själva spelmekaniken känns lite som en blek karbonkopia av Rainbow Six och Ghost Recon dock helt utan den skärpa och enkelhet som dessa spel besitter. Kontrollen är lite halvseg och rörelseschemat är segare än så. Man känner sig helt enkelt klumpig för det mesta, vilket knappast är den känsla man eftersträvar i ett spel som detta. Att ge kommandon är relativt enkelt och det finns många olika kombinationer att utforska så som att storma ett rum, lägga understödseld vid avancemang och att kalla på hjälp från flygvapnet. Just på denna punkt är spelet faktiskt mer realistiskt och grundligt i sitt utförande än många andra taktiska skjutarspel.
De datorkontrollerade gruppmedlemmar gör ofta ett hyfsat jobb med att avancera, plocka fiender och lyssna till kommandon, men då och då är det som om deras IQ:n faller ned till en nivå där försök att ens snöra kängorna är totalt uteslutet. Värre är det med fiendens intelligens som ofta gränsar till det komiska. De kan helt plötsligt få för sig att lämna det trygga skyddet bakom den där bilen för att istället rusa rakt emot spelaren och dennes ivrigt väntande M16, eller så går de bara planlöst fram och tillbaka mitt i gatan medan man skjuter skott efter skott mot dem. En sak som dock är värre än korkade fiender, är riktigt riktigt smarta fiender. Fiender som av någon anledning känner ens närvaro två kvarter bort och som prickskjuter näsan av en när man försiktigt kikar fram runt hörnet. First to Fight innehåller båda dessa missar i den artificiella intelligensen vilket testar tålamodet för att uttrycka sig milt.
Grafiken är lite blandad kompott då vissa miljöer och effekter kan se riktigt bra ut men för det mesta känns det dock som om utvecklarna skarvat och slarvat sig igenom denna del av spelet, då texturer ibland är så oskarpa och pixelerade att det gör ont i ögonen. Ljudet är lite av samma vara, med tjatiga fiendefraser och ibland märklig musik.
Allt är dock inte illa med detta spel då de taktiska inslagen erbjuder en hel del djup för de som har tålamodet och intresset att utforska dessa och förutom enspelarläget finns det möjlighet att spela med kompisar via delad skärm, systemlink eller över Xbox Live, och det är i dessa spellägen som spelet blir mer njutbart och intressant då mänskligt motstånd uppväger spelets annars så obalanserade intelligens.
Spelet har som sagt sina förtjänster, men handen på hjärtat finns det redan ett flertal spel som gör allt det som First to Fight vill uppnå, betydligt bättre.