Året är 2147. Mänskligheten upptäckter rester av en främmande civilisation på planeten Mars. Långt ned under den röda sanden finner de en uråldrig utomjordisk teknologi som både skyndar på den tekniska utvecklingen och kolonialiseringen av rymden. I utkanten av vintergatan finner de senare ett så kallat Mass Relay, en slags tidsslunga som öppnar upp möjligheten att ta stora galaktiska kliv bland nebulosor och svarta hål. Upptäckten av annat intelligent liv i rymden är från den stunden, bara en fråga om tid. Ungefär så introduceras Biowares nya äventyr Mass Effect och skall ett rymdäventyr börja på något sätt, så är det väl just så.

Det allra första som händer är att vi som spelare får välja att skapa antingen en förutbestämd man eller kvinna, eller en alldeles unik person genom att manipulera sånt som hårfärg, ansiktsdrag och hudfärg. Här väljer man även en livshistoria som påverkar hur karaktären är som person och vilka färdigheter denna skall besitta. Sedan börjar kampen om att rädda universum från det sedvanliga hotet om massdöd, brinnande världar och civilisationernas undergång. Kampen består av lika delar ren och skär action, som att nysta i de ledtrådar som finns att finna i galaxens alla hörn. Att prata med andra karaktärer i spelet, är således ett stort inslag och just dialogsystemet är ett av spelets absoluta trumfkort.

Dialogsystemet i Mass Effect känns helt enkelt otroligt smidigt och för första gången i ett rollspel, blir jag aldrig trött på att lyssna på ändlösa rader av dialog. Det handlar främst om att röstskådisarna gör en utmärkt insats ned till minsta biroll, men också om att flytet i dialogen är bättre. Som spelare kan jag själv bestämma över hur pass snabb en ordväxling skall vara genom att dels välja att undvika att fördjupa mig längre än till vad som krävs för att ta mig vidare i spelet, eller välja att borra mig nedåt i dialogträdets rotsystem. Vidare kan man ofta välja vad man vill svara, innan den andra karaktären pratat färdigt, vilket också bidrar till ett bättre tempo. Balansen mellan att vara ond eller god har blivit mindre tydlig, det handlar snarare om att vara diplomatisk eller rått effektiv. Spelet har tydligen flera olika slut och handlingen påverkas i högsta grad av hur man hanterar dialogen och vilka beslut man tar. Huvudpersonen ställs också vid ett flertal tillfällen inför svåra beslut, beslut som får ödesdigra konsekvenser. Omspelningsvärdet är således högt i detta spel.

Bioware har jobbat hårt på att göra konversationerna mer levande på fler än ett sätt. En sådan sak är ansiktsanimationer där det verkligen går att utläsa om karaktärer är rädda, arga eller bara likgiltiga. Extra bra är hur levande ögonen ser ut. Ofta faller illusionen av en levande varelse på just denna detalj, men här blänker de på precis rätt sätt. Läpparnas synkning med själva ljudet är dock lite halvdant då och då.

Mass Effect är en enda lång kliché från början till slut, fyllt till brädden med sånt vi är vana att se när det gäller rymdsagor. Detta kunde ha varit något negativt om det inte var för att presentationen är så vansinnigt perfekt in i minsta detalj. De olika platserna i spelet består av allt ifrån het lava, sandpinade slätter till isande snöstormar och variationen gör att spelet hela tiden känns fräscht och spännande. Då och då måste man stanna upp och bara insupa atmosfären, så vackert är det. Den elektroniska musiken är fantastisk rakt igenom och gör väldigt mycket för att bygga vidare på denna stämning. Karaktärernas animationer är dessutom väldigt bra för att vara ett rollspel, vilket jag upplever som en viktig detalj i ett spel som ses från tredje person hela tiden.

På den negativa sidan finner vi, precis som i Gears of War, märkligt långsam laddning av texturer vilket gör att spelet ibland ser väldigt grötigt ut, men detta händer bara precis i början efter en laddningssekvens. Bilduppdateringen är också väldigt skakig när det händer många saker samtidigt på skärmen. Min karaktär lyckade dessutom fastna i marken ett par gånger, vilket ledde till att jag var tvungen att ladda senaste sparfilen.

Fler saker som känns mindre bra är information och navigation i spelet. Inte allt för sällan känner man sig lite vilsen, då kartan man skall följa känns en smula knapphändig och svår att läsa. Vill man söka ledrådar kan man konsultera sin journal där spelets röda tråd och sidouppdrag presenteras. Slarv har också letat sig in i denna del, för vid ett par tillfällen dök där upp information som helt klart skulle kunna klassas som spoilers om sådant man ännu inte hunnit utföra i spelet. Pappersmanualen som följer med spelet är dessutom extremt snålt tilltagen, så väldigt lite hjälp finns att hitta där.

Kritik kan också riktas mot ett av spelets huvudmoment, nämligen striderna. Slåss gör man ofta i Mass effect och dessa strider utförs i realtid med möjligheten att pausa spelet för att välja rätt vapen eller förmåga. Med sig har man alltid två stycken besättningsmedlemmar som man kan kommendera med hjälp av det digitala styrkorset. Vi som spelat en del taktiska action-spel från Ubisoft, känner igen upplägget direkt. Här fungerar det dock inte lika bra. Det finns en inbyggd stelhet i upplägget som aldrig riktigt försvinner. Det känns helt enkelt aldrig riktigt bra. Dina stridskamrater har ofta svårt att förstå vad du vill placera dem, vilket leder till onödig frustration. Jag lät istället dem vara helt och hållet, vilket fungerade bättre eller kanske snarare ledde till att de inte upplevdes som i vägen hela tiden. Vissa delar av spelet färdas man med fordon, vilket också känns en smula stelt och oinspirerat. Det blir lite av transportsträckor av det hela, vilket säkert inte var ambitionen med detta. Svårighetsgraden är inte helt okej den med, för den sköt i höjden på ett frustrerande sätt en bit in i spelet. Detta är något som främst märks av i den första halvan av spelet och det blir bättre mot slutet då man låser upp bättre vapen och färdigheter, men riktigt bra blir det som sagt aldrig.

Oavsett dessa brister, är Mass effect i slutändan ett oerhört välregisserat äventyr med bländande dialog, fantastiska karaktärer och fantasieggande miljöer. I knivskarp konkurrens med övriga topptitlar detta år, står spelet ändå ut som kandidat till årets bästa spel. Att detta bara är del ett i en trilogi, gör det nästan omöjligt att förbli den ateist jag är. Det kanske finns en gud i alla fall.