Vi talar fortfarande om en virtuell variant av ett vanligt brädspel med minispel insprängda med jämna mellanrum. I vanlig ordning har några av de gamla minispelen försvunnit och några nya tillkommit. Och som vanligt varierar de mellan skoj och menlösa. Ofta används Wii-kontrollen bara som vanlig handkontroll och ännu oftare känns pek- och lutfunktionaliteten taffligt påklistrad men flera av minispelen vinner trots allt på en ny fräsch kontrollmetod.
Det tillskottet gör att Mario Party behåller sin plats som hyggligt tidsfördriv för det har olikt alltför många andra Wii-spel ett upplägg som passar till vilt kontrollviftande. Detta gäller förstås bara om man spelar med vänner. För en ensam spelare är Mario Party 8 ungefär lika spännande som att titta på när gräset växer. Inte ens två spelare är nog, utan det krävs verkligen tre eller helst fyra deltagare för att det här partyt ska komma till sin rätt.
Mario Party 8 agerar i gränslandet mellan traditionella brädspel och vårt digitala medium på ett sätt som passar bra in med idén bakom Wii. Det är därmed ett av de få spelen du kan få farmor att spela på familjeträffen. Äger man något tidigare Mario Party är det inte ett klockrent köp för det har ärligt talat inte hänt mycket alls sedan 1999. Men det duger som sagt, och har man mot förmodan inte testat serien förut är det svårt att värja sig mot konceptets grundläggande charm.