Mario Kart är tillbaka – inte bättre än originalet men fortfarande jäkligt kul!
Super Mario Kart är ett av mina favoritspel genom tiderna och jag längtar lika mycket till nästa version av spelet varje gång. Hittills har jag blivit besviken varje gång, för inget av spelen har lyckats överträffa originalet till Super Nintendo. Spelen har dock inte varit dåligt, utan bara inte lika bra som Super Mario Kart.
Nu är senaste försöket här; Mario Kart: Double Dash!!.
När jag pratade med spelets skapare, det vill säga Shigeru Miyamoto, sade han att nästa Mario Kart var tvunget att vara nytt och unikt då det fanns så många kopior på spelmarknaden. Det var hans svar på min fråga om det kändes olustigt att hans koncept blev lånat av så många. [Här gnälls det över pirater när spelbolagen snor idéer hejvilt av varandra.] Därför, baserat på det svaret, hoppades jag lite på underverk – om någon ska göra det så är det ju Miyamoto.
Väl igång med spelet konstaterade jag snabbt att spelet var sådär lite bomullsaktigt som det borde vara, det vill säga att omgivningarna och karaktärerna känns färgglada och lite fluffiga. Alla menyer känns igen och jag började från början med 50 cc och mästerskap, sedan när jag skulle välja min favoritkaraktär, det vill säga killen med en flugsvamp på huvudet – Toad, så fanns inte han men bland valbara karaktärer. Det visade sig att många gillade honom och därför har Nintendo bestämt sig för att göra honom till en hemlig karaktär.
När jag ändå är på val av förare kan jag berätta att en av nyheterna är att varje kart har två karaktärer, en som kör och en som sköter om vapen. Spelaren kan när som helst byta mellan karaktärerna med en lätt knapptryckning på Z-knappen. Varje karaktär har sina egna specialegenskaper och man kan tjäna på att ha en viss förare på ett visst avsnitt av banan – även om jag aldrig ens tänkt på det och det har gått bra i alla fall. När man kommer till starten är det passageraren som puttar igång karten och självklart kan man göra en så kallad zip-start som gör att man nästan flyger iväg.
Banorna är varierande och man känner igen vissa av dem från olika Nintendo-spel, vilket ökar inlevelsen. Generellt är banorna breda och det är lätt att köra om. Det gillar jag eftersom många av kartspelen har smala banor och även om det är för att göra utmaningen större så tenderar det att göra att man inte kan köra om mer än på ett par ställen. I kurvorna kan man sladda sig igenom dem för att bibehålla hastigheten.
Det som förmodligen de breda banorna bidrar till är att göra spelet lätt. Det tog ungefär ett försök i varje klass från 50-100 cc innan jag hade guldbucklan i respektive cup. På 150 cc hade jag promenadsegrar – nästan – i första och andra cuppen, men det gick lite segare i nummer tre och fyra i ordningen från vänster till höger. Specialcuppen gav lite större problem och det tror jag i mitt fall är ren psykologi från tidigare skräckupplevelser just på Specialbanan.
Vapen har alltid varit en viktig sak i Mario Kart och så är det även nu. Det handlar inte om våldsamma saker, utan även de håller den – vad jag tidigare kallade – bomullsaktiga stilen, med till exempel målsökande sköldpadd- och bananskal. Varje karaktär har sedan ett specialvapen, till exempel så får min nyvalda karaktär Yoshi ett gigantiskt ägg som rullar ikapp framförvarande kart och knockar den tillfälligt. Det finns även så kallade battle-banor, det vill säga när man ska eliminera varandra med hjälp av vapen på en begränsat utrymme. Dessa är ett bra alternativ till själva racingen, men här tycker jag att Nintendo har misslyckats totalt – ingen av banorna känns speciellt inspirerande.
Är Mario Kart: Double Dash!! ett bra köp? Ja, det är det. Mario Kart är Mario Kart och det bjuder på mycket rolig racing. Att köra mot kompisar är också enormt kul, nästan lika kul som att pricka honom – eller henne – med ett sköldpaddskal, helst ett grönt som inte är målsökande. Tyvärr klarar inte spelet av att bräcka sin föregångare, originalet är fort