Text: SuperIke
Det märks att Namco har sneglat både en och två gånger på Mario och Sonic när man har utvecklat Klonoa – Empire of Dreams. Spelet är ett plattformsspel av klassiskt snitt, vilket betyder att man ska hoppa och akta sig för fiender samtidigt som man plockar upp bonussaker och liknande. I Klonoa så använder man sig också av fienderna man stöter på för att ta sig till ställen dit man inte hade kunnat ta sig på egen hand. Det kan man göra med en så kallad ”wind bullet”, som ser ut som en jojo och beter sig som en sådan också. Med denna jojo
kan man fånga in fiender och plocka upp block av olika slag. De kan man sedan använda när man hoppar för att göra ett dubbelhopp och komma mycket högre än vad man hade kan annars.
Klonoa har liksom andra plattformsspel en sorts bakgrundshistoria som inte är speciellt djup och inte på något sätt engagerar. Tänk bara på Mario-spelens plott: prinsessan är bortrövad av Bowser, rädda henne! Ungefär så är det även i Klonoa. Fast här har vissa personer blivit fångade i sina egna drömmar och dessa förverkligas i världen där Klonoa och hans medhjälpare, Huepow, befinner sig i. Klonoa måste nu befria dessa personer ur sina drömmar och därigenom rädda dagen. Med andra ord, om man inte fullkomligt älskar att se på mellansekvenser i spel så trycker man i Klonoa alltså lika gärna förbi dem.
En stor del av spelet går ut på att leta reda på fiender och använda dessa för att komma vidare. Naturligtvis finns även lite standardiserade pusselinslag. Men det finns banor som skiljer sig lite från de vanliga, det är ett par snowboard-banor där det gäller att plocka 100 kristaller under en snabb färd. De här banorna är väldigt enkla att klara men det är väldigt svårt att lyckas ta alla kristallerna. Sedan finns det också ett par banor som liknar de i Super Mario 3, när skärmen scrollade (åker i sidled/Red) med en fast hastighet och det gällde att hänga med för att inte ramla ner eller klämmas mellan en vägg och skärmen. De här banorna är klart mycket svårare än de andra i spelet, men också de roligaste de det är mer är mera snabbhet än att lösa pussel som räknas. Det är förövrigt det som är det bästa med spelet, att det lätt går att hitta ett flyt i spelandet. Det är dock inte bara av godo, eftersom man snart inser att det så kallade flytet beror på att spelet är alldeles för lätt. Man kan lätt klara spelet utan att mista ett enda liv.
Klonoa är också alldeles för kort. Man kan klara ut spelet på en eftermiddag och det är på tok för snabbt. Att sedan kombinationen av för kort och för lätt inte ger mycket till spelupplevelse – det säger sig självt.
Sedan har vi ljudet, som inte är någon rolig historia. Jag försökte verkligen i början att ha ljudet på, men det dröjde inte länge innan jag inte stod ut längre. Det är speciellt ett hemskt ljud som låter som någon sorts bedrövlig blandning mellan en harkling och en nysning som Klonoa tjoar varje gång han gör ett dubbelhopp. Tyvärr så gör man ju dubbelhopp ganska ofta i det här spelet så det finns bara ett alternativ: Spara batterier och skruva ner ljudet!
På det stora hela kan jag tycka att spelet var lite småkul men inget att skriva hem till mamma om. Faktiskt tycker jag att det har potential att konkurrera om platsen som ett av de bästa plattformsspelen till GBA. Men med detaljer som det dåliga ljudet, problem med skärm-scrollar och att det är för lätt och kort med mera gör att det inte blev så bra som det hade kunnat bli.
Har ni spelat Mario och Rayman till vansinne, då är Klonoa ett alternativ – speciellt om ni inte kan vänta på Warioland 4, Sonic och Super Mario Advance 2, vilka båda kommer inom en inte allt för lång framtid.