Varför gillar jag Harvest Moon? The Sims har jag aldrig sett på med annat än förakt och Animal Crossing tilltalade mig i ungefär tjugo minuter. Ändå är det här till mångt och mycket samma sorts spel. Efter mycket själasökande har jag kommit fram till att det beror på två saker – inramningen och den tajtare fokusen.

I Harvest Moon DS är man – som i alla dussintals tidigare Harvest Moon – en bonde. Man börjar med en gård, en vattenkanna och några påsar frön. Var man slutar avgör bara tålamodet. Harvest Moon DS går väldigt långsamt framåt, livet på landet är i spelet liksom i verkligheten mest fyllt med hårt arbete dagarna i ända. Bara att skörda sina första grödor kräver en del. Harva åkern. Plantera frön. Vattna flera dagar i rad. Slutligen skörda och sälja. Och för de pengarna köpa mera frön, för att börja processen igen. Men den här gången har man råd att plantera ytterligare ett fält, eller köpa lite dyrare grödor. Och så fortgår det.

Men trots att det är ett hundgöra att ta hand om sin gård så har man alltid något att se fram emot. Snart kan jag plantera jordgubbar. Om ett litet tag har jag råd med ett hönshus. Och när jag väl kan sälja ägg kan jag börja spara ihop till en ko. Om inte hönshuset rasar i en storm. Eller hösten kommer innan jag hunnit skörda majsen. Bara själva bondelivet är varierat och intressant nog att fylla ett spel med, men det är bara en aspekt av Harvest Moon DS.

För man är inte bara begränsad till sin gård. När man börjar få ordning på landet sitt får man lite tid över att utforska den lummiga landsbygden runtomkring. Och vill man inte lägga ner en livstid på att kartlägga den bottenlösa gruvan eller leta efter gömda skördevättar som kan hjälpa en i arbetet så är det nog tillfredsställande att bara umgås med alla charmiga bybor.

Framförallt de av det fagrare könet. Om man väljer sina ord rätt och ofta trollar fram ett smycke eller en fin blomma så kan de nämligen börja få upp ögonen för en. Det ena leder till det andra, och till sist sitter man där med fru och barn. Men man kan inte springa på kycklingfestivaler hela dagarna, för lantbruket står ändå i fokus. Dagarna är korta och man orkar inte hur mycket som helst. Det är slitigt att vara bonde. Och hur myspyssligt det än må vara så är det också där monotonin sätter in. Den ena dagen blir alltför ofta den andra lik och det tar en evinnerlig tid innan man verkligen kommer någonvart.

Det blir inte direkt bättre om man spelat något av de tidigare spelen i serien, för det mesta är precis som tidigare. Särskilt jämfört med närmaste föregångaren Friends of Mineral Town till Gameboy Advance är förändringarna minimala. Men Japans sockersöta svar på Bonde söker fru är ändock lätt att sugas in i.