Square Enix levererar ännu en gång ett fantastiskt rollspel under Final Fantasy-namnet.
Final Fantasy VI var Squares största stund. Sakta men säkert hade de börjat avvika från den standard Enix satt för genren med sitt Dragon Quest. Efter fem framgångsrika spel vågade de äntligen ta ut svängarna och det märks att del sex hade större ambitioner än sina tämligen konventionella föregångare. Kanske visste utvecklingsteamet redan då att det var sista gången många av dem skulle komma att jobba ihop och gav därför sitt allt i en sista värdig final. Spelseriens fader Hironobu Sakaguchi tog en mer övergripande roll som producent och lämnade regissörsstolen till Yoshinori Kitase, som efter Sakaguchis avhopp numera har hand om Final Fantasy. Yoshitaka Amano formgav också för sista gången karaktärerna innan ytterligare ett generationsskifte skulle förflytta den uppgiften till en ung man vid namn Tetsuya Nomura som fick sitt genombrott som grafiker i just Final Fantasy VI. Många andra i teamet, som huvudgrafikerna Tetsuya Takahashi och Hideo Minaba, lade även de sista handen vid serien innan de gick vidare till andra projekt. Men oavsett anledning gjorde samtliga inblandade bättre ifrån sig än vad de någonsin åstadkommit förr eller skulle komma att göra senare. Hironobu Sakaguchis manus, Nobuo Uematsus musik och Yoshitaka Amanos design var aldrig bättre än då.
Även om den övergripande handlingen egentligen inte är mindre banal än de som berättades i föregångarna så är den mer rikt iscensatt. Den blandning av teknologi och magi som skulle komma att känneteckna serien introducerades här på allvar. Lummiga skogar blandas vilt med luftskepp, tåg och laboratorier och det enda egentliga slottet i spelet dubblerar som underjordisk farkost. Den industriella revolutionen är i full gång och magin, som en gång lade världen i ruiner, är ett ting av det förflutna. Men Imperiets ledare skyr inga medel i sitt mål att lägga världen under sina fötter. Under den vansinnige Kefkas överinseende utförs vidriga experiment för att skapa soldater drivna av magins destruktiva kraft. Och när det uppdagas att en Esper hittats nerfrusen i gruvstaden Narshe, tusen år efter att deras ockulta energier slagit civilisationen i spillror, står allt klart. Imperiet måste besitta denna varelse.
Men egentligen är det det dryga dussinet karaktärer som bär upp historien. Aldrig blir detta mer tydligt än efter halva spelet när det linjära upplägget ställs åt sidan till förmån för ett mer fritt utforskande i de olika medverkandes levnadsöden. Då som nu värms jag av kärleken mellan en soldat och en rebell, känner för pojken som övergavs ute i vildmarken av sin far och lider med mannen som får hela sin familj och hemstad förgiftad av spelets antagonist. Mest gripande av allt är när en av rollpersonerna beslutar sig för att ta sitt eget liv, övertygad om att inget gott finns kvar i denna värld.
Än idag är Final Fantasy VI ett tjusigt spel, i alla fall om man ser till den bärbara marknaden. De förrenderade bakgrunder som skulle komma att slå en hel värld med häpnad i Final Fantasy VII gjorde här sin debut, men förstås i en betydligt lägre upplösning. Fast här är det inte tredimensionella polygonvidunder utan omsorgsfullt handritade alster som digitaliserats och får agera kuliss. Från teknologidystopin Vector till trolska Phantom forest är varje nytt område en fröjd att beskåda. Även fienderna är pixelerade versioner av Yoshitaka Amanos drömska akvarellmålningar och de ser fortfarande alldeles fantastiskt vackra ut. Det är förståeligt att Amano fick stiga åt sidan när Final Fantasy gick in i 3d-åldern i och med del sju. Att försöka göra rättvisa åt Yoshitaka Amanos vimsiga stil i 3d vore som att försöka 3d-animera Picasso. Karaktärerna är å andra sidan 48 pixlar höga pysslingar men lyckas ändå visa ett imponerande brett register känslor tack vare grafikernas fingertoppskänsla.
Inte blir det sämre av musiken. Kompositör Nobuo Uematsus når definitivt sin karriärs höjdpunkt i och med Final Fantasy VI och låtar som Dancing Mad och Overture visar att ambitionsnivån aldrig legat högre. Och när karaktärerna tar till ton i operahuset är det svårt att inte bli berörd trots Super Nintendos – numera Game boy advances – tekniska begränsningar. Spelet är bräddfullt med klassiska kompositioner och jag erkänner utan skam att öppningstemat fortfarande är något av det vackraste jag hört. Med originalversionen färskt i minnet är det dock svårt att förbise bristerna i konverteringen till den nya plattformen. De höga tonerna låter gnälliga, det mäktiga låter mindre mäktigt och överlag ger musiken ett flatare intryck. Ingen katastrof men det räcker för att med en hårsmån göra den ursprungliga versionen av spelet till den bästa, en vassare översättning i nyversionen till trots.
Den del av spelet som åldrats med minst värdighet är egentligen själva spelsystemet. Även om Final Fantasy VI går både ett och två steg längre än både sina föregångare och vissa av sina efterföljare pratar vi i slutändan ändå om slumpstrider med relativt konventionellt upplägg. Har man inte tålamod med ett rollspel av den traditionella skolan bör man kanske inte göra sig besvär. Jämfört med andra bärbara rollspel ligger Final Fantasy VI Advance inte dåligt till, bortsett Valkyrie Profile: Lenneth är de flesta fortfarande på en snarlik eller simplare nivå. Men sett till genren som helhet känns det aningen gammalmodigt. Visserligen görs det fortfarande spel med precis samma mekanik – inte minst av Square Enix själva – men samtidigt finns det andra rollspel som vågar ta det hela bra mycket längre. Striderna i Final Fantasy VI Advance är fortfarande kul, inte minst på grund av karaktärernas divergerande förmågor, men de tillhör inte längre genrens framkant.
Men varken ett arkaiskt spelsystem eller den bärbara plattformens skavanker betyder i slutändan så värst mycket. Jag trycker på start-knappen. Två soldater står på en klipptopp, iklädda imperiets magitek-rustningar. En ensam flicka – världens sista magiker – lyder deras varje order på grund av slavkransen som kröner hennes huvud, såväl hon som den en produkt av kejsare Gestahls oförtrutna strävan efter mer makt. Sakta börjar de vandra genom snöyran för att kuva den rebelliska staden Narshe, medan världens vackraste ledmotiv tonar in och spelmakarnas namn rullar förbi. Just då kräver jag ingenting mer. Då, och fyrtio timmar framöver, lever jag en saga utan bäst före-datum. Liksom spelets titel påstår, den slutgiltiga sagan.