Vem kunde 1992 tro att den halvpopulära filmen med Kristy Swanson och Dylan från Beverly Hills skulle bli en succé-tv-serie och sedan ett spel av bättre klass?
Buffy the Vampire Slayer var inte en supersuccé på bio, men trots det en film som nästan alla jag känner har sett och gillar. Kanske för att Kristy Swanson är en babe utan dess like eller kanske för att filmen är sådär lite avslappnat kool – lite laid back. En klassisk kommentar är ”I am a vampire slayer with a keen fashion sense”. År efter att filmen hade sin primiär dök plötsligt en tv-serie upp baserad på filmen, fast nu hade Kristy av naturliga skäl inte huvudrollen – svårt att få en tjej född 1969 att kvalificera sig som skoltjej. Därför blev det en annan snygging, Sarah Michelle Gellar, som fick huvudrollen. Serien blev snabbt mycket populär i USA och har visats i Sverige på TV4. Spelet är baserat på tv-serien och på omslaget ser man alltså Gellar och inte Swanson.
När jag först såg spelet tyckte jag att det såg ut att bli en licens som alla andra – det vill säga en inte allt för inspirerande titel som förmodligen bara fansen skulle öppna plånboken för. Det syntes att grafikerna hade lagt ner många timmar på att få Gellars baksida att se så attraktiv ut som möjligt, producenten skämtade om att många hade kommenterat just det. ”Den är godkänd av hennes agent” sa han också. Andra fysiska attribut hade inte fått godkänt, utan hade förminskats fick jag också höra. Allt detta ledde till att jag förmodade att det skulle bli en grabbig titel, lite i stil med Tomb Raider. Lyckligtvis var denna förutfattade mening fel.
Redan från första stegen känns Buffy smidig att kontrollera. Har man sett serien blir man dessutom genast involverad i hur allt går till. Anthony Head instruerar Buffy hur hon ska gå till väga genom att skicka henne på en testbana, vilket alltså är en introduktion för spelaren så att man vet funktionerna. Sedan träffas man upp i biblioteket i skolan, där andra välkända figurer finns – Xander, Willow, Cordelia och så finns naturligtvis Anthony där också. Alla karaktärerna spelas av sina riktiga jag, det vill säga samma skådespelare som i tv-serien, utom Buffy själv – Gellar hade nog spräckt spelets budget. Hon har ersatts av en annan skådespelare, vars röstlikhet är skrämmande. Jag trodde fullt och fast att det var Gellar tills jag läste att så inte var fallet.
Efter att man har gått igenom introduktionen är det dags att spela på riktigt, men för att vara ärlig innehåller introduktionen en hel del mycket dödliga bataljer. Buffy kan bära på ett antal saker, en av de viktigare prylarna i inventarielistan är inte allt för förvånande en träpåle – vilken används med stor effekt på vampyrer. Antingen hugger man den i hjärtat på en nedslagen vampyr eller så kan man göra ett snyggt runtslag som forcerar den i en stående blodsugare – oavsett hur man bär sig åt har den samma effekt, vampyren brinner upp och en eldbollsliknande sak flyger upp som Buffy suger åt sig och förbättrar därigenom sin hälsa. Initialt är denna träpåle det viktigaste vapnet, saknar man en sådan vaknar de upp igen och måste ännu en gång få smaka på Buffys dojor. Blir man utan träpåle kan man sparka sönder till exempel en trälåda och sedan ta en bit från den. Man kan även använda tillhyggen, till exempel ett baseballträ eller en spade. Senare i spelet kommer andra typer av varelser, vilka inte behöver träpåle för att elimineras – eller så kan fallet vara att det inte räcker med det, utan andra saker behövs.
Buffy är som jag tidigare sa mycket enkel att kontrollera. Spelet är i praktiken ett beat’em up med äventyrsdelar. Det liknar Tomb Raider till viss del, bara att mer vikt har lagts vid Buffys fightingkunskaper – hon skulle spöa skiten ur fröken Croft. Var man än går kommer det olika typer av döda varelser – som lever – och när en har bitit i gräset fäller Buffy en lika odödlig kommentar. Vad sägs om ”Ops I did it agian” i ironisk ton eller när en kvinnlig vampyr med beklagande ton säger ”I got beaten by a cheer-leader, how embarrasing”. Hela spelet känns och är precis som serien, en tonårspryl. I alla fall i attityd. Den gnälliga, och snygga, cheer-leadern Cordelia, lite nördiga Willow och så vidare. Alla kommentarer är bra, men efter den femtielfte vampyren som fått smaka på träpålen kan de kännas lite som man hört den förut.
Buffy slåss med enkelhet och spelet igenom förser Anthony henne med nya slagkombinationer. Relativt snabbt lär man sig hur man tar hand om olika varelser och hur man inte gör det – det sista är nästan det viktigaste rent generellt i alla spel. Dör man inte så vinner man förr eller senare, så enkelt är det. Banorna är relativt varierande, men vissa tenderar att vara lite väl mörka och när man faller ner i ett hål och får börja om från början på den nivån kan just den banan uppfattas som jävligt irriterande.
Svårighetsgraderna är bra. Lätt är kanske inte lätt, men den är på en bra nivå – det är inte så kul om man kan promenera igenom spelet bara för att göra det. När man väljer svåraste nivån, då får man något att bita i. Varelserna struntar fullständigt i om spelaren redan är attackerad av en död kollega – alla ger sig på Buffy och det gör att man har bakdelen full om man säger så. Inte en lugn stund.
När det gäller grafiken så kan man som alltid konstatera att det knappt finns några fula spel till dagens konsoler. Buffy är snyggt och hon är snygg. Man ser att det är Gellar, samma gäller alla andra karaktärer också. Omgivningarna är snygga och ger en bra inlevelsefaktor – speciellt för fans av tv-serien. Hela spelet osar med en aning skrämmande atmosfär och även om man kanske inte hoppar högt, som man kan göra i många av dagens skräckäventyr, så väntar man med spänning på vad för varelse som kommer att flyga genom glastaket eller stå bakom nästa hörn.
Effekterna är bra, det känns välgjort och det är faktiskt något som spelet gör i det stora hela – känns genomarbetat. Kanske därför som det tagit lång tid, det känns som det eftersom jag såg – vad jag tyckte det såg ut som – en nästan färdig version för ganska precis ett år sedan i London.
Som jag sa är Buffy ett beat’em up i första hand, man slåss mest hela tiden, och fans av den genren – till exempel jag – får verkligen ett spel som passar som handsken. Akilleshälen för beat’em up är att de snabbt blir utvattnade, man går runt och spöar en massa bad-guys, går vidare och spöar några till – och det är i praktiken det som händer spelet igenom. Buffy har som tur är en hel del äventyrsinslag – och det i kombination med atmosfär och bra kontroll ger ett mycket trevligt spel. Man behöver alltså inte vara en fan av serien för att gilla spelet, det är bra nog på egen hand, men är man aningen besatt av Buffy och hennes vänner – då är det självklart ett måste.