Nintendo måste ha förstått storheten i den här genren eftersom de i samma veva utvecklade ett spel med nästan samma koncept. Spelet utvecklades från början till Nintendo 64 men flyttade senare över till Gamecube och släpptes 2002 med namnet Animal Crossing. Spelet möttes av blandad kritik, många avfärdade det som The Sims Light medan andra menade att så inte alls var fallet. Personligen tillhörde jag skaran som aldrig riktat uppskattade The Sims, mycket på grund av att jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med karaktärerna man skapade, känslan av att spelet skulle simulera ett liv gick förlorad med en klocka som rusade på som en exctasypåverkad technonörd.
Animal Crossing DS kan beskrivas som ett – ur en synvinkel – simplifierat The Sims med en mer harmonisk framtoning. Spelupplägget är mer eller mindre exakt samma som i versionen till Gamecube. Man börjar spelet i en taxi där chauffören frågar vad man heter, vad staden man är på väg till heter, vilket kön man representerar samt några andra mer eller mindre konstiga frågor (Efter könsfrågan börjar nog de flesta fundera på att hoppa ur under färden?/Red). Utseendet på karaktären man sedan får tilldelad är beroende av hur man svarar på frågorna. När man väl kommit fram till staden man själv namngett möts man upp av tvättbjörnen Tom Nook – för den som inte förstår namnet på spelet bör det nämnas att alla invånare i staden utom en själv gestaltas av djur. Det första intrycket av Tom Nook är att han är en god person vars syfte är att hjälpa nyinflyttade att komma till rätta. Efter en stunds spelande kommer man dock till insikt att den lömske tvättbjörnen i själva verket är en maktgalen kapitalist med full kontroll över stadens ekonomi, handel och fastigheter.
Man blir erbjuden en liten koja vars utrymme skulle få interner i thailändska fängelser att grimasera av avsmak. Smakar det så kostar det heter det ju, denna lilla koja smakar knappast gott men ett hutlöst pris måste ändå betalas till Tom Nook. Till en början blir man satt i arbete som en introduktion till hur själva spelsystemet är uppbyggt. Det kan vara allt från att plantera blommor utanför hans affär till att springa ärenden med beställda varor till några av stadens invånare. Efter arbetsintroduktionen är man fri att göra precis vad man vill och betala av huset i den takt man själv anser vara vettig och det är här vi kommer till kärnpunkten i Animal Crossing. Spelet har egentligen inget slutgiltigt mål, man har inga enorma krav eller tidspress att göra något, allting sker precis i den takt man vill att det ska ske. Vill man bara lalla runt kan man prata med djuren, göra dem små tjänster – oftast agera bud åt någon latmask som inte orkar köpa eller lämna tillbaka lånade varor själv, fiska, fånga insekter, vattna blommor eller gräva efter dinosaurieben.
Den lilla kojan man får tilldelad är inte hemtrevlig för fem öre och ett vettigt råd är att samla ihop lite pengar genom att till exempel genom att sälja fisk för att betala tillbaka den giriga tvättbjörnen. När hela lånet är avbetalat erbjuder han sig att bygga ut huset vilket man givetvis tackar ja till och därmed får än ännu fetare faktura att ligga sömnlös över. Att bygga ut huset är valfritt men mer plats innebär mer utrymme för alla saker man kan samla på sig genom spelets gång. Samla saker är Animal Crossing i ett nötskal. Varje dag kommer det in nya varor till Tom Nooks affär och det går att personifiera sitt hus genom ett enormt urval dekorationer, mattor, tapeter, möbler och alla andra föremål man kan tänka sig mellan himmel och jord – saftblandare och rymdraketer någon?
Spelets koncept är helt utan press och medverkar till att Animal Crossing är enormt avslappnande Allting sker i realtid efter DS-enhetens tidsinställningar, vilket även innebär att affären är stängd nattetid, livet är hårt ibland. Hur konstigt det än kan låta är styrkan i Animal Crossing även dess svaghet. Ur en synvinkel är det avslappnande, ur en annan tråkigt. Jag kan ibland bli sittande i timtal utan att egentligen göra någonting vettigt och en annan gång få panik och stänga av spelet efter några få minuter. Ibland känns utbytet av känslor i form av konversation med de andra djuren hur roligt och givande som helst medan det ibland känns tråkigt och meningslöst. Vid tråkiga tillfällen är det skönt att Nintendo WiFi Connection finns.
Genom att utbyta friend-codes kan man besöka sina vänner och ovänners städer för att få lite variation från sin egen. Ingen stad är den andra lik, utseendet är olika, djuren är olika och frukterna på träden är olika. Det enda som är sig likt är de baskaraktärer som finns, till exempel Tom Nook, arbetarna på posten, föreståndaren för stadens museum och dylikt. Trots att det är roligare att vara flera – upp till fyra kan husera i en by samtidigt – så finns det rätt snålt med aktiviteter inbakade i spelet. Visserligen kan man sysselsätta sig med egna lekar; typ kurragömma, vem rullar största snöbollen, vem drar upp en gädda först eller något annat, men det känns samtidigt som Nintendo borde ha använt de grå lite mer på den här fronten. Den stora tjusningen med onlineläget ligger helt klart i att man kan byta föremål med varandra, man kanske saknar just den där soffan för att heminredningen skall bli perfekt och eftersom det finns en stor chans att någon av ens vänner någon gång kommit över den så är det som gjutet för byteshandel. Alla saker man någon gång ägt kan återbeställas via Tom Nook. Jag har även svurit över att affären varit stängd men löst problemet genom att hälsa på en vän i Canada där klockan varit något helt annat och därmed haft en öppen affär.
Så, är Animal Crossing DS något att ha? Har man redan spelat versionen till Gamecube vet man i stort sett vad man har att vänta sig, den enda stora förändringen rent spelmässigt är att världen nu skalas fram vid horisonten och inte är indelad i ett rutsystem med skärmbyten som till Gamecube. Det går att styra sin karaktär helt med pekskärmen om man så vill men det blir ganska oprecist och bökigt, dock underlättar pekskärmen enormt när man till exempel ska skriva brev, byta kläder eller fiska. Som jag redan nämnt har spelet inget direkt mål, det finns en gräns för hur mycket man kan uppgradera sitt hus och efter det är det bara att fortsätta i oändlighet att samla prylar, omdekorera sitt hus eller vad man nu vill göra. Spelet räcker så länge man orkar, det finns inget slut. Tröttnar man för en period kan det vara värt att plocka fram spelet några månader senare, årstiderna påverkar vilka fiskar/insekter som finns tillgängliga samt att stadens djur kan flytta och nya tillkomma. Spelet lever sitt eget lilla liv även när det är avstängt och trots att det lider brist på aktiviteter vet man aldrig riktigt vad man har att vänta när man startar det.
Har man ingen tidigare insikt av Animal Crossing är detta ett spel att köpa på egen risk. Det kan bära eller brista, åsikterna går isär djupare än svarta havet. Animal Crossing till Gamecube var ett spel som snurrade i min maskin nästan varje dag under ett helt år, både jag och min fru älskade det. Trots att DS-versionen överlag är bättre genomförd innehåller den inte tillräckligt mycket nytt för att få mig involverad en gång till. Det måste dock poängteras att jag haft väldigt roligt med spelet. De som inte upplevt Gamecubeversionen kan i Animal Crossing DS sannolikt finna en trogen vän att umgås med riktigt länge. Min rekommendation till Animal Crossing-oskulderna är att köpa spelet och prova några dagar, gillar man inte konceptet märker man det snabbt och det är då bara att sälja det. Det är värt risken.