Metro: Exodus belönar alla som vågar möta dess faror

Reglerna skrivs om efter de två tidigare spelen, den radioaktiva spridningen på ytan är inte så global man tidigare trott.

Artyom är tillbaka
Ett gäng hårdnackade soldater med familjer ger sig av på en tågresa för att hitta någonstans att bo, borta från radioaktiviteten och alla monster som fötts ur det. Vi spelar som Artyom, protagonisten från de föregående spelen, numera gift med Anna som också är med på resan.

Spelet är uppdelat i kapitel för varje tågstopp där ett eller flera mål presenteras för spelaren och sedan kan de tas om hand om på valfritt sätt. Ytorna som spelaren har att röra sig på är enorma och befolkas av diverse monsterlika varelser samt människor som tillhör något gäng eller annan fanatisk övertygelse. Där tidigare spel i serien varit väldigt linjära är Metro: Exodus vidöppet att utforska. Bandesignen smalnar av under särskilda bitar och får då chansen att visa upp de obehagliga bitarna som utvecklarna vid det här laget hunnit bemästra helt och hållet.

Det går som på räls
Allt drivs framåt av spelets handling som berättas genom välgjorda dialoger och radioprat. Allt kretsar kring tåget Aurora och vad som behövs för att det ska rulla. Man lär känna besättningen på tåget under resans gång och många av dem är karaktärer med djup och substans. Artyom är märkligt nog helt tyst under själva spelets gång, han får egentligen bara chansen att prata under laddningsskärmar där han håller långa monologer om hur han mår och känner sig. Det är en smart kompromiss då vi som spelare kan supa in alla dialoger utan att störas av att han också ska babbla på, men sedan också låta hans personliga ark växa på sig under de ibland pinsamt långa laddningstiderna. Där spelet nästan skiner som mest är de återkommande delarna tillsammans med frun Anna där Artyom sitter ned, tar en kaffe och pratar om livet i överraskande långa samtal. Helt valfria scener som ger oerhört djup till Artyoms relation med Anna. Allt arbete som utvecklarna lagt ned i alla dessa karaktärer får dramat att skruvas upp till max när någons liv sedan står på spel, man bryr sig innerligt om sina medmänniskor.

Spelaren styr händelserna
Ute i världen är det konstant skräck under strama tillgångar, läckande gasmasker, hänsynslösa bakhåll och moraliska dilemman. Många konfrontationer kan lösas på olika sätt, tack vare spelets öppna landskap. Kanske är en ljudlös approach med pil och kniv bäst i det här fallet? Eller överraska med granater och tömma magasinen på automatkarbinen? Eller kanske undvika striden helt och hållet? Det är upp till spelaren att bestämma. Spelvärlden har mycket att ge och belönar alla som är villiga att utforska lite extra. Vapen kan uppgraderas med delar som hittas ute i världen, detsamma gäller ammunitionen.

Inte bara en dans på rosor
Det stora problemet med spelet är hur det presterar. Vi spelade på en Playstation 4 Pro och det hade ständigt problem att hålla uppe en konsekvent bilduppdatering, för att inte prata om kontrollfördröjningen (så kallad input lag) som är under all kritik. Dessa problem drar ned Metro: Exodus från höjderna, men vi vill ändå starkt rekommendera det. Tack vare hantverket som ligger bakom denna livsfarliga värld och de älskvärda karaktärer som befolkar den.