Bad Company 2 definierar krigsföring, men bara online.
Andra Världskriget är över för länge sedan, det kan vi alla hålla med om. Men där historieböckerna satte punkt för det för ett bra tag sedan har spelvärlden tvärtom behövt lång tid på sig att förstå detta. Det har gått tio skildringar av Andra Världskriget på varje nytänkande idé, speciellt i genren förstapersonsskjutare. Därför är första banan i Bad Company 2 lika mycket en cinematisk stämningssättare som det är en solklar påminnelse om hur otroligt trött jag är på Andra Världskriget i spelsammanhang.
Steget till nutid blir därför extra skönt, då får man ännu en gång följa Bad Company på deras lustiga upptåg. Efter att killarna även denna gång hamnat i trubbel behöver de skjuta och spränga sig ur alla knipor, den ena mer hysterisk än den andra. Eller, hysteriskt och hysteriskt, det gör sitt bästa att efterlikna intensiteten från Modern Warfare 2. Självklart blir kampanjen i Bad Company 2 blek i jämförelse och jag tycker egentligen att det var fel väg för DICE att gå.
Istället för att vara den efterapande lillebrorsan till Modern Warfare skulle Bad Company istället kunna vara en avlägsen kusin. De skulle kunna gå sin egen väg, utveckla vidare sina knasiga karaktärer och svarta humor och skapa något helt eget i en genre som plågas av halvdana kopior. De parodiska svängarna tas aldrig ut riktigt mycket och underhållningen stiger aldrig längre än ett par flin från min sida.
Lyckligtvis står onlinedelen bredvid kampanjen likt en klippa. Med onlinedelen i åtanke blir kampanjen istället en okej uppvärmning inför den totala belägringen av din fritid som väntar. Online är Bad Company 2 makalöst välgjort. Med alla klasser, fordon och vapen blandat på de stora och kuperade kartorna hade balansen kunnat priset att betala. Men erfarenheten som DICE bär med sig märks tydligt, varje match ser olika ut och ingen taktik är alltid bäst.
Här får även ljudet den stjärnstatus det förtjänar. Det är precis lika viktigt att lyssna som det är att titta. Eller ja, nästan. Ljudet är smått när det ska vara smått, skarpt när det ska vara skarpt och öronbedövande när det ska vara öronbedövande. Det beter sig precis så man tänker sig. Vinande kulor, fotsteg, tomma hylsor, grenar och snön, allt ger ifrån sig ett ytterst tillfredsställande ljud.
Det gäller att samarbeta och hela tiden tänka i nya banor. Det blir i princip aldrig tråkigt, egentligen bara roligare då klasserna skiljer sig åt ju mer man spelar med dem. Spellägen och kartor finns det inte särskilt många av, men det något tunna utbudet görs riktigt riktigt bra. Det är ju faktiskt det som är viktigast.
Spelet lider av vissa serverproblem vilket gör att man ganska ofta skiljs ifrån de vänner man tänkte spela tillsammans med. Men när Bad Company 2 väl är uppe och rullar online finns det inte mycket som är roligare.