Del tretton i Final Fantasy-serien är lika bra som den är annorlunda.
Hur lyckas Square Enix med det? Svaret på den frågan är enkelt. Final Fantasy XIII innehåller nämligen inte mycket av det man tidigare förknippat med Final Fantasy. Som spelare har man förberetts på detta sedan del sju som bytte ut slott och kungar mot metropoler och presidenter. Del åtta och nio vågade ta för sig mer gällande karaktärsutveckling och kärlek. Del tio gav sin berättelse en mer linjär karaktär. Del tolv tog farväl av slumpmässiga strider. Del tretton har då tagit alla dessa successiva förändringar med sig i sin vandring ut på ytterligare outforskad mark.
Spelaren styr olika personer i en grupp, som olyckligtvis är på fel plats vid fel tidpunkt. Ett väsen som kallas fal’Cie sätter sitt signum på hela gruppen och tilldelar dem ett uppdrag som måste genomföras, för att slippa bli förvandlade till viljelösa zombier. Problemet är att uppdraget inte talas ut i klarspråk, det blir alltså upp till gruppen att först och främst ta reda på vad deras uppdrag är och sedan genomföra det. Äventyret som följer blir då ett sökande efter tecken, drömtydning och gruppdynamik. Alla gruppmedlemmar är nämligen från olika fraktioner av en global konflikt som pågått länge innan spelet börjar.
Handlingen drivs framåt, inte bara av snygga och välregisserade filmsekvenser, utan också av småprat under spelets gång. Det är många viljor som ska fram och alla olika motiv som alla har gör att handlingen hela tiden är intressant. Den omsluter hela spelupplevelsen. Problemet är bara att komma in i den. Man ska inte vänta sig en bekväm presentation av världen, konflikten och karaktärerna i början av spelet. Det rivstartar direkt och stannar aldrig upp för att förklara för spelaren på ett lugnt och pedagogiskt sätt vad det är som händer. Jag rekommenderar att man så fort man får chansen går in i dataloggen och läser om historien där. Då kan man njuta av mer än den ljuva grafiken och musiken. För handlingen är väldigt intressant, den kräver bara mer av spelaren än vad man är van vid.
Strider initieras så fort man kommer i kontakt med en fiende. Då är man som flest tre stycken och har bara direkt kontroll över en person. De två andra sköter sig själva och det enda inflytande man har över dem är vilka roller de ska ha. Alltså, de kan till exempel vara aggressiva, defensiva, hela mycket, ta skada för andra, prioritera magier och mycket annat. Men någon direkt kontroll har man inte. Klasserna kan bytas på ett par sekunder under stridens gång och det rekommenderas att man lär sig dynamiken mellan de olika klasserna och vilka som fungerar bäst i olika situationer. Detta gör att det inte är de enskilda knapptrycken som avgör stridens utgång, utan ens förmåga att läsa av striden. Finliret är borta till förmån för ett mer flytande system. Det är fartfyllt, utmanande och belönande.
När man inte slåss så springer man omkring i vackra miljöer, lyssnar på de olika karaktärerna prata med varandra och letar upp nya fiender att slåss med. Spelet är mer linjärt än någon tidigare del i serien och det kommer många garanterat ha svårt för. Jag anser dock att det ger spelet mer fokus och större chans att komma närmare karaktärerna. Samma svar kan appliceras på ifrågasättandet av det höga antalet filmsekvenser.
Erfarenhetspoängen man får av att slåss portioneras ut mellan de olika rollerna helt efter ens egen vilja. Man kan alltså välja att prioritera vissa roller utöver andra. Man låser upp olika magier, statusuppgraderingar och förmågor utefter en spelplan, det påminner starkt om systemet Square Enix påbörjade i Final Fantasy X. Allt detta, erfarenhetspoäng, uppgraderingar och rollbyte, lyfts fram efter en ganska snurrig inledning. Snurrig eftersom jag inte stannade upp och läste på om alla namn och händelser.
Men efter ett par timmar lugnade det ner sig och historien börjar ta form. Det är då som Final Fantasy XIII får vingar och lyfter. För det är en njutning att uppleva detta spel. Med sitt astronomiska produktionsvärde är spelet såklart ruskigt snyggt, allt från filmsekvenserna och karaktärsrenderingen till miljöerna och menyerna. Allt är av toppkvalité. Röstskådespeleriet är väldigt bra nästan rakt igenom, de gör sitt bästa med den ibland styltiga dialogen som ibland känns tillgjord i starka ögonblick. Det känns som att mycket av finliret gick förlorat i översättningen.
Musiken håller även den skinande kvalité, med sina ballader, pianoslingor och symfonier. Vad som dock inte håller hög klass är när rock ska klämmas in, den känns mest pinsam och tam. Speciellt i jämförelse med all annan musik i spelet.
Att Square Enix tänker nytt råder det inga som helst tvivel om. Linjärt historieberättande och mycket filmsekvenser är bara början. Alla affärer nås numera via sparpunkterna, som finns utplacerade i var och varannat hörn. All hälsa återställs när en strid är över. Människor pratar automatiskt med en när man närmar sig dem, inget behov av att trycka på en knapp. Man kan när som helst under en strid, även efter att man har dött, välja att ladda om spelet precis innan striden initieras och välja att undvika den. Det här är några av många förändringar som erfarna spelare garanterat kommer märka. Många lär skrika av växtvärk men jag gör istället vågen, det här är precis vad Final Fantasy behöver. Egentligen är det konstigt att det dröjt så länge att göra sig av med så många dammiga designval som serien släpat efter sig i så många år.
Likt fågel Fenix eldade serien upp mycket av sig själv bara för att senare resa sig upp som en ny varelse. Final Fantasy XIII gör sitt allra bästa med att locka nya spelare och övertyga de gamla på samma gång nu när serien introduceras för en ny generation. De lyckas väldigt bra, det här är ett storslaget äventyr som bör upplevas av alla.