Den elake Kesedihan har förrått Overlordssläktet – en uråldrig livsform med enorma förmågor och krafter – och det är upp till spelaren att hämnas. Efter ett val av den Overlord som passar ens spelstil bäst hoppar man sedan från planet till planet och jämnar Kesedihans lojala följare och dess bosättningar med marken.
Space Overlords har nästan löjligt många steg att ta inför varje planetbesök. En laddningsskärm, följt av en trött dialogscen mellan spelaren och ens undersåtar (som lyckligtvis går att hoppa över), följt av en till laddningsskärm, följt av en kameraflygning mot den aktuella planeten, följt av ännu en laddningsskärm, följt av spelarens scriptade landning på planeten, följt av en presentation av vår Overlord (som vi redan tidigare valt) och till sist några instruerande ord pulserandes på skärmen innan spelet sätter igång. Än värre är det på Playstation Vita där varje laddningsskärm är flera gånger längre än till Playstation 4. Behöver banan startas om skalas en laddningsskärm och dialogscenen bort från listan, vilket ändå är en frustrerande mängd steg för att få spela spelet.
Varje bana är sin egna lilla sfär med enkla höjdskillnader och olika typer av fiender och byggnader för en att plöja igenom med sina närstridsattacker, boostförmågor och säregna specialattacker. Banorna går oftast ut på att förstöra allting, men det finns till exempel även uppdrag där en obelisk ska försvaras mot vågor av fiender från alla håll. Stilen på spelet är fantasilös och vore det inte för skärpan skulle grafiken kunna tas för en Playstation 2-titel.
Lyckligtvis finns ett lokalt flerspelarläge för fyra spelare (unikt för PS4-versionen) samt ett okej skaparläge där man kan namnge sin egna galax och fylla den med sina egna planeter att dela med sig av. Dessa funktioner gör att Space Overlords precis passerar gränsen för godkänt.