Text: Caracarn
Ett av de knäppare plattformsäventyren som skådats.
Det har blivit dags för spelaren att ikläda sig rollen som den lilla pojken Razputin som har rymt från sina föräldrars cirkus. Han har tagit sig till ett sommarläger för personer med psykiska förmågor för att försöka att bli en psykonaut – en rättvisans riddare som använder sina psykiska förmågor för att hjälpa världen. Väl där märker han att någon stjäl deltagarnas och lärarnas hjärnor och personerna förvandlas till vandrande zombies.
Det är bakgrundshistorien till ett av de knäppare plattformsäventyren som skådats. Det blir spelarens uppgift att försöka rädda de stulna hjärnorna, detta görs självklart genom att ta sig in i de olika personernas undermedvetna för att återställa dem till sina forna jag för att slutligen ta reda på vem som ligger bakom alltihopa. Här i ligger spelets storhet, att varje nivå består av en persons undermedvetna och de olika banorna är uppbyggda på totalt olika sätt. Lärarens bana består av en fyrkantig kub som man får springa runt för att lösa diverse pussel. En annan person tror att han är Napoleon och spelar ett brädspel där spelaren får hjälpa till, detta genom att krympas ner för att med hjälp av standard plattformshoppande få tillgång till flera spelpjäser som sedan kan flyttas runt med hjälp av Razputins telekinesiska förmågor. Riktigt tokrolig blir det när spelaren hoppar in i en fisks hjärna, denna fisk är livrädd för Raz och ser honom som ett stort Godzilla liknande monster. Att hoppa runt som Godzilla och riva hus samt kasta runt pansarvagnar är ett rent nöje. Lägg till ytterligare dryga tiotalet flera heltokiga nivåer och du blir aldrig uttråkad.
Variationen är stor och det blir aldrig långtråkigt att hoppa fram på de olika banorna då de skiljer sig så totalt från varandra att varje ny nivå känns som ett helt annat spel. Utspridda runt de olika nivåerna finns massvis med olika föremål att samla in – dessa fungerar som valuta och kan användas för att köpa och lära till nya telepatiska förmågor. Raz har bland annat förmågan att hoppa högre, sväva en stund, tända eld på saker med tankens kraft med flera och dessa används flitigt hela tiden för att ta sig framåt.
Vad det gäller grafik och ljud håller sig spelet på en helt okej nivå. Grafiskt är den pastellfärgade tjurfäktarbanan en klar höjdpunkt men alla nivåer ser bra ut. Dialogerna mellan de olika personerna är riktigt bra och humorn är oftast väldigt rolig och småfnissandet förbyts ofta mot gapskratt.
Psychonauts är ett väldigt roligt och bra spel, det blir aldrig långtråkigt då allting hela tiden känns nytt. Ska det klagas på någonting är det att det kan kännas kort och lite för lätt. Det var dock länge sedan jag hade så pass kul med ett plattformsspel. Även avklarat kan det vara kul att återvända till vissa nivåer för att uppleva dessa igen samt för att samla ihop flera föremål – det finns över 1000 totalt. Psychonauts kan vara det bästa plattformsspelet som släppts till Xbox, om inte annat det mest originella och nyskapande.