Det första Prince of Persia kom för många år sedan och satte en ny standard inom äventyrsspel. Det har säkert inspirerat de flesta av dagens plattformsäventyr, så som Tomb Raider, på ett eller annat sätt. Det har även släppts ett spel vid namn Prince of Persia 3D, men detta spel var så uselt att det inte borde associeras med de andra delarna i serien. Nämnvärt är att det spelet inte skapades av seriens grundare, Jordan Mechner, som självfallet varit med i utvecklingen av detta spel.

Storyn i Prince of Persia: The Sands of Time börjar med att Persiens kung invaderar ett palats och stjäl ett magiskt timglas vid namn Tidens Sand, medan Prinsen stjäl en magisk dolk vid namn Tidens Dolk. När de sedan anländer till sitt mål och överlämnar Tidens Dolk tillsammans med Tidens Sand i present till en Maharadja så utlöser Prinsen en förbannelse när han förenar Tidens Sand med Tidens Dolk. Detta förvandlar alla i Prinsens närhet till onda sandmonster, alla utom en mystisk tjej vid namn Farah. Nu gäller det för spelaren att inta rollen som prinsen utan namn och lösa gåtan om Tidens Sand. Spelets handling börjar alltså ganska simpelt men utvecklas konstant på ett utomordentligt smakfullt sätt med fantastiska röstskådespelare och ett utmärkt manus och filmiska kameratrick.

Man kontrollerar prinsen i ett tredjepersonsperspektiv, men kan även välja att se spelet från fasta vinklar eller ur förstamansperspektiv om man står stilla. Prinsen har över 750 animationer vilket gör att alla hans många rörelser i spelet ser ut som inget man tidigare skådat. Han rör sig otroligt smidigt och mjukt med akrobatiska volter och snurrar upp och ner för väggar som trots sin omöjliga utföring på riktigt faktiskt ser helt realistiska och trovärdiga ut när man utför dem. Denna optimala kontroll över spelets karaktär i samband med att spelets handling framförs ur dennes perspektiv skapar en känsla av att man faktiskt är hjälten i spelet och inte bara följer med på hans äventyr. Spelet är uppbyggt kring två huvudmoment, palatsets rumpussel som måste lösas för att komma vidare till nya delar av palatset och slagsmålsscener där man måste ta död på sandmonster för att få komma vidare. De pussel som finns i spelet handlar oftast om att du måste lista ut hur man ska ta dig från en punkt i palatset till en annan. Man kan springa korta sträckor på väggar både vertikalt och horisontellt, klättra längst lister, svinga sig mellan pinnar och i rep, klättra på stegar och självklart hoppa både högt och långt för att komma dit du vill. Vad som ofta gör dessa pussel lite svårare är att palatset försvarssystem är igång så det finns fullt med fällor så som vallgravar, rörelsekänsliga spikmattor, snurrande svärd med mera. Dessutom går flera av dessa pussel på tid, men tid spelar faktiskt en ännu viktigare roll i Prince of Persia.

Med hjälp av Tidens Dolk som prinsen fortfarande innehar så kan han manipulera tiden på diverse sätt. Varje gång man sparar spelet på speciella ställen i palatset så får man se en snabb blick in i framtiden och på så sätt få små tips om hur man ska klara av framtida pussel. Man kan dessutom slöa ner eller stanna tiden helt under korta perioder under strider med fiender så att de ska bli lättare. Dessa funktioner är givetvis användbara, men Tidens Dolk används som mest och bäst när man misslyckats med något i spelet för då kan man spela tillbaka tiden och försöka göra om sitt misstag, om man nu har magisk sand kvar i dolken det vill säga. Denna magiska sand kan man fylla på genom att hitta speciella ställen där den magiska sanden flödar ur springor i golvet eller genom att döda fiender. Och när jag nämner döda fiender så kommer jag in på spelets andra stora spelmoment, nämligen slagsmålsdelarna. Här gäller det att slåss mot onda sandmonster med magiska krafter och det enda sättet att ta död på dem är genom att använda Tidens Dolk och då måste din fiende ligga ner eller vara i ett särskilt avslutningsstadium. Det knepiga med dessa situationer är att man alltid attackeras av minst tre fiender samtidigt, vilket gör att det krävs man gör en volt runt och blockera åt flera håll som en galning. Prinsen låser sitt sikte automatiskt på den fiende som är närmast eller åt det håll man drar i styrspaken. Alla hans kampsortsrörelser är lätta, smidiga och snygga att utföra, vilket gör dessa delar av spelet till både spännande, utmanande och underhållande.

Grafiken i Prince of Persia är inte bara mjuk och detaljerad, den är även enormt atmosfärisk och enastående vacker. Designen på palatset och dess rum är utan like och trots att allt utspelar sig i samma palats så finns det gott om variation i miljöer. I början av spelet är det natt, men under spelets gång går solen sakta upp och skapar härliga solstrålar som lyser in genom palatsets fönster. Överallt ser man magisk sand som glider längst golven och varenda detalj i omgivningen känns genuin och genomtänkt. Men det är inte bara himlen som förändras under spelets gång. Prinsen själv förändras både till utseende och personlighet av palatset och hans äventyr.

Ljuden och musiken i spelet är perfekt i harmoni med kvaliteten och känslan som resten av spelet förmedlar. Spelet finns till alla de tre stora konsolerna men Xbox-versionen är den som skiner klarast. Man vill nästan aldrig att ett så här bra spel ska ta slut men tyvärr så tar alltid riktigt roliga saker slut fortare än man önskar. Prince of Persia är varken för kort eller för lätt för att spelets livslängd ska kunna ses som en nackdel. Det är dessutom ett spel som är värt att spelas om och så får man ju med det allra första Prince of Persia-spelet som en bonus också. En annan nämndvärd bonus är att det finns en film som visar lite om hur de gjorde spelet vilket alltid är intressant.

Prince of Persia: The Sand of Time är allt ett genialiskt spel ska vara och när det är som bäst så känns det så där magiskt som spel gjorde när man var liten. Jag överdriver inte när jag säger att det här spelet är ett av de bästa jag någonsin spelat. Huvudkaraktären må vara Persiens prins, men hans spel är kungligt.