Text: Zobin
Det första spelet i serien som kom till Sega Dreamcast hyllades utav alla kritiker. Det var det spelet som startade den så kallade cel-shading-vågen, så den fick beröm för sin originalitet inom grafiken. Cel-shading är ett sätt att visa grafik på – titta på bilderna, de säger mer än 1000 ord. Spelupplägget var nytt och att åka runt på inlines på Tokyos gator och bombardera den med graffiti kändes fräscht. Det blir lite knivigare för uppföljaren, eftersom den inte är så originell längre – man har sett det förut så att säga. Cel-shading är också ett vanligt inslag nu för tiden. Så nu är det upp till bevis för utvecklarna Smilebit. Nu måste de bevisa att uppföljaren håller samma klass som föregångaren. Jet Set Radio Future kommer inte att tilldelas några gratispoäng.
Hela Tokyo börjar bli ruttet och det är din uppgift att rensa den ifrån all ondska. Det är den elaka Rokkaku-styrkan som härjar i stan och trycker ner folket. Dessutom så finns det en massa helruttna gäng som förstör det ännu mer för dig, vissa är till och med allierade med Rokkaku. Det är med hjälp av DJ Professor K och dina graffitikunskaper som du ska ställa allt till rätta. Genom radion som du lyssnar på hela tiden så skickar Professor K över viktig information som hjälper dig med uppdragen. Med hjälp av hans piratsändning och din konst så ska Tokyo bli rensad ifrån alla oduglingar. Det här är handlingen i ett nötskal. Det är ingen idé att dra upp hela handlingen, det är trots allt inte det som spelet betonas på. Utan här är det spelkänsla rakt igenom.
Innan jag skriver nåt om själva spelet så kan det passa med lite allmän information.
Du är med i gänget GG´s, ni symboliserar de goda. Du börjar i erat högkvarter som de kallar för The Garage, det är dock inget garage.
Därifrån kan du nå alla andra delar i Tokyo och träna på dina tricks och hopp, för garaget är stort och innehåller alla möjliga sorters grinds och halfpipes.
Här kan du även skapa din egen målning. Det är faktiskt ganska kul, och du kan spendera mycket tid för endast det.
Som tur är så behöver inte målningarna bli fina.
Datorn kan ju inte klaga, och det är tur det. The Garage är helt enkelt stället ni håller till.
Nu så ska vi prata om spelet.
Det finns ett par olika moment som man måste utföra i JSRF.
Det som man får göra allra först när man kommer till en ny bana är att måla på vissa markerade platser. De är även utplacerade på 3d-kartan. Vissa ligger dock på ganska knepiga platser, och du måste ha tålamod för att kunna överleva JSRF.
Det andra spelmomentet består utav utmaningar av olika slag, till exempel följa john.
Antingen så är det rivaliserande gäng du möter, eller så är det gänglösa personer.
Om du vinner över de gänglösa så blir dom så imponerade så att de vill vara med i ditt gäng, det finns 24 karaktärer att låsa upp.
Sedan så har vi den korrupta Rokkaku polisen.
De tar till hårdare tag ju längre in i spelet du kommer.
Fast jag är dock lite besviken, de är väldigt lätta att besegra. Till skillnad ifrån Dreamcast-versionen så behöver du inte måla samtidigt som du kämpar emot polisen.
Vad skulle ett spel vara utan hemligheter? Efter att du har hittat ett gyllen e band
på en bana (finns nästan på alla banor) så tilldelas du uppgifter.
För varje uppgift fu utför så dyker en ”Graffiti Soul” upp. Den dyker inte upp i din
famn, utan du måste söka efter den.
Jag kan avslöja att de brukar dyka upp på de mest oåtkomliga ställena på banan.
Svårt och utmanande.
Personligen så gillar jag inte rock, techno och allt vad det heter. Det jag eftersöker i ett spel är stämningsfullt och passande låtar. Det är precis det som finns i JSRF. 30 underbara låtar som är specialanpassade för spelet. Eftersom spelet har ett ganska lugnt och skönt tempo, så hamnar låtarna i ganska stor fokus. De gör ingenting, för det är där de bör hamna. Underbara låtar och underbart roliga texter. Låtarna fortsätter på varandra, så det blir aldrig en tyst minut. Ibland så förstår man inte heller om det är en ny låt eller om det är samma. Det är en bra sak – om ni undrade. Jag brukar stanna upp ibland och skratta för att vissa låtar har de sjukaste och roligaste texterna. Dessutom så brukar DJ Professor K dra några skämt ibland. Ibland så sätter jag igång spelet bara för att jag suktar efter de underbara låtarna. Jag vet inte varför de är så beroendeframkallande, de fastnar i huvudet på en. De blir aldrig heller utkörda. För varje område har sin samling låtar. Så jag brukar bara ta det lugnt och lyssna på låten samtidigt som jag eftersöker mitt mål i det tempot jag vill.
För det är det spelet går ut på, att ta det lugnt och njuta i ett lugnt tempo – man har inte bråttom. Man kan, om så behags, bara åka runt och grinda lite överallt på en av de stora banorna i spelet och njuta av musiken. Dessutom så måste man leka sig fram på alla olika grinds för att hitta hemligheterna. Man måste som sagt vara en person med tålamod, för man kan fastna på en bana ganska länge och om man inte orkar med det så är JSRF inget spel för dig.
Grafiken då? Fungerar den fortfarande? Jodå, jag skulle inte kunna tänka mig ett spel som passar bättre cel-shadat än JSRF. Spelet får en charmig och lite lekfull syn. Det är också det bästa sättet att beskriva spelet. Stora banor som är vackert skapade med människor som slänger sig undan när man kommer susande fram och bilar som – nästan – gör tvärt om. Allt är tyvärr inte underbart ska påpekas. Spelet saktar ner ganska ofta och det kan bli irriterande. Ett annat problem är kameran. Med L-knappen så nollställs kameran så att den hamnar bakom karaktären, men det hinner man inte göra mitt i en tävling eller när du grindar. Då har kameran en tendens att hamna lite fel och när du befinner dig i trånga utrymmen så kan kameran hamna bakom ett hus så att du inte ser karaktären. Personligen så har jag inte misslyckats med ett hopp på grund av kameran, jag brukar alltid nollställa den innan jag hoppar långt. Jag fattar dock inte varför de inte använda den högra analoga styrspaken för att justera kameravinkeln – den har ingen funktion i spelet.
Spelkontrollen är enkel till en början. Med A-knappen hoppar man och man behöver inte trycka på någon knapp för att grinda – det gör karaktären automatiskt. Desto hårdare man trycker på A, ju högre hoppar karaktären. Längre in i spelet blir det mer avancerat, men inte svårstyrt. Kontrollen passar perfekt.
Spelkänslan är på topp. Du kan ta det lugnt med detta spel, spela lite åt gången i frid och fröjd. Handlingen är enkel, kontrollen är perfekt och ljudet likaså. Grafiken har sina problem, kameran också. Jag tror inte heller att spelet tilltalar alla, det kräver stort tålamod och förkärlek för problemlösning. Det finns mycket att göra i spelet, men det spelar ingen roll om du inte gillar spelgenren – som lutar mot plattformsspel. Det handlar oftast om att hoppa från tak till tak och från grind till grind. JSRF har hamnat lite i bakgrunden av Xbox-spelen tack vare Halo och Dead or Alive 3, det har inte fått den uppmärksamhet det förtjänar – det fick i och för sig inte föregångaren heller – och det är synd. För det är ett väldigt charmigt och underhållande spel som kommer att underhålla länge. Alla borde åtminstone prova JSRF, det förlorar man ingenting på. Det är kul med lite omväxling från alla våldsspel.