Snabba bildar, farliga vapen och en massa hiphop – det är 187 Ride or Die i ett nötskal.
Spelaren intar rollen som en gängmedlem som får bevisa att han är den hårda killen som han hävdar att han är. För att göra spelet riktigt störthäftigt pratas det ebonics, eller i alla fall åt det håller, vilket gör att det är rätt svårt att hänga med i all slang. Man får ibland läsa sig fram på texten som är på vanlig engelska.
Spelet börjar och det blir lite tuffa introsekvenser om vad jag ska göra och varför. Det jag ska göra är att köra bilen samtidigt som jag ska se till att skjuta på konkurrenter – eller fiende om man hellre vill då de också skjuter skarpt – plus att jag tydligen ska korsa mållinjen i ett racinglopp först. Tre saker samtidigt, vet de om att majoriteten av spelare är killar? För de som inte förstod skämtet så syftar jag på simultankapaciteten.
Upplägget på spelet påminner om ett arkadspel jag provade för ett gäng med år sedan. Det krävde två spelare, en som körde bilen och en som satt med ett automatvapen och sköt på de i omgivningen. Det spelet var rätt ruttet för att vara ärlig och det gör ju inte att 187 Ride or Die hamnar i någon sorts bra position för mitt spelande heller – att jämföras med ett ruttet lir. Som jag nu sagt några gånger så kör man bilarna och skjuter, men jag ska utvärdera varje del nu för att göra det ännu tjatigare. Ärligt talat, är det någon som läser denna recension skulle jag bli förvånad.
Bilkörningen är av mycket normal klass, det är inte att jämföra med ett racingspel, utan med andra actionspel så som Twisted Metal. Det innebär att de har de vanliga attributen, gasa, bromsa och sladda. Inget märkvärdigt, men det räcker för ett actionspel. Den delen när man ska skjuta har ett autosikte och det gäller i princip att ha bilden i den riktningen man skjuter. Det innebär att om man sladdar kommer man att missa, så sladda inte i onödan kort och gott. Man kan även skjuta bakåt och då är det faktiskt lättare att träffa, vet inte varför men det känns som att spelet är mer förlåtande då man oftast skjuter i blindo på någon som jagar en.
Vapen finns det många av, allt från ärtbösseliknande pistoler till bazookas med mera. Varför man skjuter finns ingen mening med egentligen, utan det är mest för att passa in i gänglivsstilen där ett liv inte har något värde. Därför skjuter man på motståndarnas bilar tills de exploderar och så gagnar man en position. Det finns lite olika typer av race. Till exempel kan det vara ett antal varv runt en bana, längs en landsväg eller på en fixerad yta. I det sista exemplet gäller det att skjuta sönder motståndarna innan de skjuter sönder en själv. Just den här delen är Twisted Metal kan man säga.
När man klarat ett uppdrag så går man vidare till nästa såvida man inte vill göra om det för att få ett bättre resultat och kanske låsa upp någon ny bil. Den här kartan är riktigt omständlig att avläsa, det är här jag syftar tillbaka till 60 hertz-eländet, och hjälper inte till så mycket som den borde. Här undrar jag om utvecklarna har låtit nollor som jag testa spelet, för det här är enkla saker att korrigera tycker jag.
Grafiken är sådär. Den är inte dålig, men de bilder som spelbolaget har skickat ut i förväg är betydligt trevligare än verkligheten. Det är från Playstation 2 säger de, men det här är inte samma snygga spel som jag längtade efter. Musiken är bra, den passar spelets attityd och innehåll. Effekterna är det inget fel på, de fyller sin funktion. Röstskådespelarna är bra överlag, i alla fall när jag förstår dem. Det gör jag faktiskt mest hela tiden, men här och där tvingas jag leta upp något som inte gick enda fram.
187 Ride or Die var inte alls det spelet jag hoppats på. Det lever inte upp till mina förväntningar och i det stora hela känns det som de satsat på attityden och häftigheten i stället för på själva spelet. Jag kommer att spela det ett bra tag till, så det är inte så att det inte är spelvärt. Det är bara det att jag inte är trollbunden och glömmer tiden så som med till exempel Grand Theft Auto-spelen.