Cold Fear

Som dem amerikanska kustvakten Tom Hansen blir spelaren inkastad i ett äventyr som inte lånat lite från genrens gigant Resident Evil. Vad tror ni om att människor som intagit zombiestatus bara vill en enda sak och det är att släcka livets låga för Hansen. Sedan finns det konstiga och äckliga varelser som verkar ha samma mål. Självklart har de större varelserna lånat lite från filmen Alien, det vill säga att deras mun öppnas i delar – det har blivit standard för utomjordingars munnar. Sedan om det här handlar om utomjordingar eller bara om mutationer får spelets handling berätta – inte jag.
Spelet börjar på ett stort lastfartyg där Hansen ganska hastigt hamnar i en situation som han inte räknat med. Det är döda kroppar och framför allt döda kroppar som rör sig som möter honom. Det är ett jäkla väder dessutom, vilket gör att skeppet nästan kantrar. Det gör att det blir en oväntad effekt på spelandet, när vatten sköljs över skeppet blir det svårare att gå och när helt plötsligt skeppet nästan kantrar glider man tills det tar stopp mot en reling eller annat. Skeppet som är sargat saknar dessutom reling på några ställen och är det där man är när det börjar luta, då gäller det att hänga sig kvar på kanten – vilket i och för sig sköts av spelet automatiskt, men det är lite snopet första gången det händer. Förutom dessa ganska stora effekter förorsakade av vattnet så gungar det mest hela tiden när man är på skeppets däck och det är en ovan känsla – lite som att titta på NYPD Blue (På spaning i New York, TV4).
Hansen som är utrustad med en pistol, plus en ficklampa på den, är ingen fegis och går rakt in i faror som inte tillhör vardagen. När man kontrollerar honom kan kameran hamna lite olustigt, men det kan man lösa genom att hålla ner L1-knappen för att se spelen i förstapersonsläge. En sak som jag uppskattar är att man kan röra sig när man tittar genom förstapersonsläget och inte bara stå där som ett fån. Enda nackdelen är att man går lite långsammare, men annars fungerar det bra allt som oftast. Ibland när man hamnar nära en vägg hoppar man dock ur förstapersonsläget och det kan vara snöpligt om man är i eldstrid. Allt eftersom spelet går kommer man över tyngre vapen, till exempel hagelgevär och granatkastare. Som alltid är hagelgeväret det skönaste vapnet och självklart det man får minst ammunition till. När det gäller ammunition så tar det slut snabbt då man måste sätta ett skott i huvudet på en zombie för att denne ska förbli död och det kan ta några skott i trängda situationer. Det ligger dock kulor lite varstans som tur är, men det har hänt mig många gånger att jag fått slå ner en zombie och sedan stampa på hans huvud så blodet stänker, det är ungefär som att stampa på en bifftomat. Stampa på huvudet är för övrigt en smart spelstrategi, då sparar man kulor och så är det ju faktiskt lite underhållande.
Att springa runt på fartyget är inte så fruktansvärt kul i längden, det handlar mycket om att springa fram och tillbaka för att hämta saker som gör att man äntligen kommer igenom dörren. Dörrarna är likt dörrarna i Resident Evil där ny data laddas in och det känns precis lika otillfredsställande, eller till och med ännu mer då ingen dörröppningssekvens kommer utan man får bara vänta med svart skärm. Efter ett tags spelande styr man dock skeppet mot en oljeplattform och det är där som allt elände egentligen härstammar från. Även här är det går fram och åter som gäller, vilket i och för sig tillhör genren men det kan bli lite väl mycket ärligt talat.
Skräckgenren är tuff och Resident Evil 4 till Nintendo Gamecube har höjt ribban ytterligare. Därför hade Cold Fear inte mått dåligt av att ha varit ute i slutet av 2004, men nu blev det inte så. Det blir helt enkelt inte lika spännande, skrämmande eller intressant. Det håller alltså inte jämna steg med RE4, karaktären rör sig faktiskt lite långsamt och går rätt frökenlikt i trapporna, men det räcker till för att ge en bra spelupplevelse. Även om jag ibland tröttnade rejält på att gå mellan rummen för att komma vidare så fortsatte jag spela, inte för att jag borde göra det som recensent utan för att jag ville se vad som kommer härnäst.