Getaway har många väntat länge på. Det har tagit tre år att utveckla spelet för Sony Europas Soho Studios. Varför kan man undra, men så snart man inser vad det är Soho Studios har sysslat med förstår man. Förutom att de har hyrt in skådespelare som porträtterar alla spelets karaktärer, precis som i en film, har de också återskapat delar av London så nära verkligheten man kan komma i ett spel.

London är så exakt att om man varit där kommer man att känna igen sig och inte bara det, jag testade själv med att titta på några butiker som jag känner till. Då pratar jag inte om att Burger King finns vid Picadilly eller Hard Rock Cafe, utan mindre ställen. Jag testade några ställen som jag känner till, ett Internetcafé nära Kings Cross, lyxbilbutik nära Hyde Park och en liten klädbutik på väg till min kompis Adam som bor på Queens Road. Han är en riktig Queen. Alla fanns med och det är osannolikt att de lyckats få staden så nära verkligheten.

Spelet är inspirerat av klassiska engelska gangsterfilmer och av succéfilmen Lock Stock and two Smoking Barrels. Det märks. Spelet har verkligen samma atmosfär som filmerna och om man vill testa på livet som gangster i London är det här förmodligen så nära verkligheten man kan komma. Det har den där grådaskigheten som är förväntat sig av London.

Spelet börjar med att ett gäng brottslingar ska kidnappa ett barn. De klantar till det och skjuter han mor, fadern hör det hela och springer ner från lägenheten. Kvinnan dör i han händer och han beger sig i en vild biljakt genom Londons gator för att rädda sin son. Det visar sig vara Charles Jolson, en ökänd gangster, som kidnappat sonen och Jolson tvingar pappan, Mark Hammond, att utföra olika uppgifter åt honom för att återfå sonen. Hammond är en före detta brottsling som suttit inne och kan hantera både bilar och vapen.

Man kör inte bara bil i spelet, utan man kan även hoppa ut och då blir det ett tredjepersonsspel där man springer runt och skjuter en massa. Det finns även stealth-banor, när man ska smyga omkring utan att bli upptäckt och de är som vanligt de minst roliga. Det är kul att skjuta. När man kör bil händer det att man kör in i andra fordon och stolpar med mera, då demoleras bilen och successivt tappar bilen effekt och kontroll, till den en gång för alla stannar helt. Då kan man stoppa en medtrafikant och sno – eller långa om man är polisen, vilket jag kommer till senare – dennes bil. Det finns massor av bilar att välja på, men om man kör en viss bil ökar kvoten av just den sorten och man kan tro att det bara finns sådana – ett fenomen alla som spelat Grand Theft Auto 3 känner till. Bilarna är exakta sina original och man lär sig snabbt vilka som är de bästa och roligaste att köra. Mercedes ville tydligen inte vara med i spelet, men det löste Soho genom att ta in Mercesed-stylingföretaget Brabus och nu kan man köra en feting-Merca med Brabus-skyltar. Smart och surt för Mercedes Benz kan man tänka.

Uppdragen består ofta av att man ska köra en sträcka för att sedan hoppa ur bilen och kriga. Det finns massor av gangsters och det är ett jäkla skjutande kan man säga. När man kör bilen visar blinkers var man ska köra, höger eller vänster, och när man är framme börjar varningsblinkern att blinka. Krockar man bilen bakifrån kan blinkers slås ut och då får man hitta en ny bil illa kvickt, för annars trampar man bara vatten. Systemet med blinkers är helt okej, även om det kan uppfattas som aningen billigt. Det enda som irriterar mig med det är att när man kommer fram och varningsblinkern sätter igång är det området relativt stort och det kan vara ruskigt svårt att hitta vad det är man ska göra. Man är framme tror man, för att blinkern sätter igång, men så hoppar man ur och hittar inget ställe att gå in i. Så helt plötsligt säger spelet att tiden är ute och man blir fly förbannad och får köra om hela sträckan igen. Fram till uppdrag 19, det ska vara 24 stycken men jag har inte klarat spelet ännu, hade jag inga större problem men där fastnade jag totalt. Jag sitter faktiskt där nu i skrivand stund och tänker göra nya försök imorgon igen.

Initialt är man alltså före detta kåkfararen Mark Hammond, men när man kommer till nivå 13 får man byta karaktär, då blir man polisen Frank Carter. Under några uppdrag med Hammond har man kommit i kontakt med Carter och nu får man spela samma tidsperiod men ur Carters ögon. Bland annat så jagar man sin sig själv – alltså Hammond – och eftersom Hammond klarade det tidigare vet man hur det hela kommer att sluta. Det är spännande och ganska häftigt, men man vet som sagt vad som kommer att hända och det lägger lite lock på atmosfären.

Getaway är kul, spännande, snyggt och välgjort. Jag tvivlar dock på att det är ett spel som man vill spela mer än en gång. Det har nog Soho också räknat ut och redan nu är två nya Getaway-titlar planerade. En slags uppdatering som kan liknas med en expansionspack och sedan Getaway 2.

Många undrar förmodligen hur Getaway står sig mot Grand Theft Auto 3 och Vice City. Det är sant att spelen liknar varandra, men ändå inte. Det är i grund och botten exakt samma saker som händer, bara att Getaway är mer inriktat på sin handling och GTA-spelen på att man beter sig som en galning. Det gör att inget ersätter det andra. Personligen tycker jag att GTA3 kändes mer unikt när det kom, men jag spelar hellre Getaway än den något urvattnade GTA Vice City som nyligen släpptes.

Om man ska köpa Getaway eller inte, svaret är lätt. Det ska man helt klart, det är riktigt kul. Det har en åldersgräns på 18 år, vilket jag tycker är konstigt, det är absolut inte våldsammare eller har grövre språk än vanliga filmer som alla tillåts från 15 år.