Snabba bilar, polisjakter och brutala krockar – vad mer kan man önska sig?
”I feel the need – the need for speed” sade Goose och Maverick i Top Gun, ett uttryck som passar sig väl i Need for Speed-spelen. Här får föraren, det vill säga spelaren, ratta världens hetaste sportbilar och göra det som om man ägde 100 stycken och fick en ny för varje som krockades.
Ja, som sagt, det handlar om att man får sätta sig bakom ratten på bilar som del flesta tyvärr bara kan drömma om, till exempel Ferrari 360 Spider som går lös på en bra bit över miljonen. Dessa bilar får hanteras på ett mycket oömt sätt, man kan köra dem precis hur man vill utan att bry sig om andra trafikanter och lagen, den är bara en sak som gäller andra. Så är det i alla fall till dess långa arm, lagens alltså, rycker in och stoppar föraren. Självklart kan man välja att inte stanna för polisen, utan köra ifrån dem. Initialt är det en polisbil som sätter igång att jaga föraren, men snart ansluter sig fler poliser och får inte dessa stopp på spelaren med hjälp av spikmattor med mera kommer en mycket bestämd polishelikopter och börjar släppa bomber. De här poliserna äter ingen skit kan man lätt konstatera.
Det som har varit problemet med Need for Speed-spelen har varit att de inte har erbjudit någonting mer än att köra dyra bilar och krocka dem. Så är det i och för sig även nu, men det har lagts in flera spelsätt och så har det filats på körkänslan. Allt som allt är Need for Speed ett bra spel som kanske inte varar för evigt, men tillräckligt länge för att vara ett bra köp.