Square Enix ger rollspelsfantansterna precis vad de vill ha.
Det är när man sätter sig ned med en sån här gammal klassiker som det slår en hur lite rollspelsgenren egentligen förändrats genom åren. Visst finns det en del uppstickare och förnyelse, men ser man till de riktiga storsäljarna är det i princip bara presentationen som förbättrats. Ingenstans är detta mer uppenbart än i genrens framgångsrikaste serie Final Fantasy. Slumpstriderna är ett typexempel. Redan när Final Fantasy IV släpptes för första gången fanns kapacitet att frångå denna relik från en undermålig åttabitars hårdvara, men det är inte förrän med seriens kommande tolfte del som det faktiskt verkar komma att realiseras. Medvetet designval säger vissa. Stelbent framstegsfruktan säger alla vi som tvingats igenom femtioelva monsterstrider varje gång vi valt fel väg i en grotta. Kontentan av det hela – och det som gör det relevant för den här recensionen – är att Final Fantasy IV Advance inte alls känns så förlegat som dess urpsrungsålder kunnat antyda. Framförallt är det handlingen som är tidlös. Det går inte att förneka att den är lite simplistiskt presenterad på sina håll men både berättelsen och karaktärerna som för fram den tillhör spelvärldens absolut främsta. Det är inte direkt något Xenosaga när det kommer till filosofiska funderingar och bibliska referenser, men kan man fortfarande uppskatta en mer anspråkslös historia så har man tjugo väldigt trivsamma timmar framför sig.
Därmed inte sagt att Square Enix inte passat på att slänga in lite förbättringar. I och med att det blivit ett bärbart spel går det så klart att spara överallt, om än med vissa begränsningar. Menyerna har snyggats till lite och rent allmänt moderniserats för att inkorporera de landvinningar som trots allt gjorts i genren. Det finns till och med en springknapp, hör och häpna. En liten men märkbar förändring är att man, för första gången i seriens historia, får se små närbilder av karaktärerna som talar. Tyvärr är det bara samma gamla bilder som lyfts från statusskärmen. Lunar med flera har med framgång använt varierande bilder för att visa olika sinnelag, något som hjälper med inlevelsen när ens karaktär bara är 12 pixlar hög. En nytecknad serie dylika porträtt signerade Yoshitaka Amano vore en riktig önskedröm. Den mest väsentliga nyheten är dock det nyöversatta manuset. Originalöversättningen var, för att vara generös, jämförelsevis stel och bristfällig. Nu kommer den i grunden riktigt välförfattade historien fram på ett mycket bättre sätt. Som bonus får vi dessutom tillbaka ett antal områden och föremål som plockades bort från den ursprungliga västerländska versionen.
Varje glädjebägare har ju som bekant sitt smolk och i det här fallet är det tyvärr musiken som fått stryka på foten. Redan i tidigare Super Nintendo-konverteringar har det uppdagats att Gameboy Advances ljudchip är markant sämre, eller åtminstone annorlunda. Final Fantasy IV innehåller några av Nobuo Uematsus allra vackraste musikstycken och visst låter de ganska bra även här. Men jämför man med originallåtarna så hör man hur mycket burkigare och pipigare de är. Det är inte som att öronen blöder direkt, det är fortfarande välkomponerade melodier framförda på ett acceptabelt sätt, men det är lite tråkigt att de inte riktigt får komma till sin rätt. Trots detta skulle jag gå så långt som att säga att det här är den bästa inkarnationen av spelet hittills. En starkare översättning lyfter det jämfört med Super Nintendo-originalet och horribla laddningstider dödar all chans Playstation-remaken hade att konkurrera. Har du aldrig spelat Final Fantasy IV tidigare så bör du ta chansen nu, för det här är den definitiva versionen av spelet och världens just nu kanske bästa bärbara rollspel.