Text: VillaS
Det börjar så bra. Pampig musik ljuder ur högtalarna medan spelets bakgrundshistoria rullas upp på skärmen. I framtiden har människan upptäckt ett sätt att förflytta sig i tiden och detta utnyttjas av polisens specialgrupp Precrime, vars uppgift är att ta fast mördare innan morden sker. Ibland begås misstag och fel personer arresteras, med detta händer väldigt sällan och fallen skrivs in i en speciell rapport. Minority Report.
När titelskärmen har försvunnit och det är dags för dig att stiga in i spelet som precrime-polisen John Anderton sjunker spelet avsevärt i kvalité. Till att börjar med är fienderna, eller rättare sagt konsten att ta död på fienderna, ett stort problemet. Liksom ett flertal andra spel idag använder sig Minority Report nämligen av automatisk målsökning. Det vill säga att man bara behöver trycka på L- eller R-knappen för att huvudpersonen automatiskt ska sikta mot en närliggande fiende. Tyvärr så går det väldigt segt att byta måltavla och det händer dessutom ytterst sällan att man direkt siktar mot det mål som man tänkt sig. Som om inte detta vore nog springer det även omkring en hel del civilpersoner på gatorna som man helst ska undvika att träffa.
Kameran är inte heller den något att jubla över. Visserligen gör den sitt jobb men när en fiende kommer bakifrån och man måste vända sig om, tar det en evig tid. Att man sedan lätt går in i dörrar av misstag ger inte spelet något större pluspoäng. I övrigt är grafiken i spelet medelmåttig även om dödsanimationerna kan vara riktigt snygga stundtals. Spelets starkaste sida är istället musiken, tyvärr är det i stort det enda som är bra i spelet. Spelkontrollen är som ovan nämnt seg och att skjuta på någon samtidigt som man blir beskjuten är hopplöst.
Enligt mig finns den inte någon anledning överhuvudtaget att inhandla Minority Report. Troligtvis kommer spelet vara dött och begravet inom någon månad och kommer sedan enbart att vara känt som spelet som introducerade loading-skärmarna på GBA.