Text: SuperIke
Shackspel är inte så svåra att recensera, ofta är det väldigt få saker som skiljer ett schackspel från ett annat. Egentligen tycker jag endast att det är två moment man behöver ta hänsyn till. Det ena är hur bra spelet spelar schack, det vill säga hur mycket stryk man får. Det andra är hur mycket extra godis som följer med. Exempel kan vara att få möjlighet att delta i turneringar, spela mot olika typer av spelare, spela upp gamla klassiska partier, regelbok och strategiska tips med mera. Vad man egentligen inte behöver ta hänsyn till alls är det audiovisuella eftersom det är ofta nästintill obefintligt och ser och låter nästan alltid likadant.
Okej, med detta i huvudet vänder vi oss till spelet som ligger under luppen den här gången. Chessmaster-serien har funnits till massor av plattformar och gubben med långt skägg som ska föreställa ”Chessmaster” känns igen vitt och brett. Man kan tycka att eftersom spelserien har funnits så länge borde det kunna bjuda på mycket sidomaterial med mera, men det bjuds inte på så speciellt mycket. Spelet består egentligen bara av att spela fristående partier. I början trodde jag heller inte att det fanns olika svårighetsgrader, men de var bara lite lurigt att hitta i menyerna. Tryck på select-knappen när spelet har startat och välj ”Opponent”. Det finns 19 stycken olika karaktärer att spela mot med varierande svårighetsgrad. Tyvärr, så är ju jag uppenbarligen inte så duktig (grrr) för jag åkte på stryk redan på ganska låga nivåer. Så med andra ord så verkar den ganska duktig på att spela schack, åtminstone med mina mått mätt – vilket inte säger så mycket.
Det finns inte så förfärligt mycket mer att göra med det här spelet. Visst finns det möjlighet att länka två Gameboy Advance för att spela mot varandra eller att spela ett parti mot varandra på en maskin, men sådant är ju nästan ett måste i den här spelgenren. Vidare finns det en introduktion till schackreglerna och en sorts strategiskola som man kan gå igenom. Man kan också spela upp klassiska och kända partier som är ackompanjerade av en liten beskrivande text. Slutligen, när man har pluggat en massa schack, tränat och studerat så kan man gå igenom ett litet test för att få en estimerad ranking av hur duktig man är. Nej, jag tänker inte avslöja hur många poäng jag fick.
C´est tout, som de hade sagt på franska. Det som jag saknar mest är att det inte är någon sorts mening med partierna, det genom att det var en turnering eller nåt i den stilen. Nu står det bara ”White Win” eller ”Black Wins” och så är det slut. Tja, det kanske ska vara lite torrt i schackspel, men en bild på Chessmaster när han sitter och gråter hade väl varit roligare? En liten eloge ska utvecklarna ha för att det finns möjlighet att spara ett pågående parti på kassetten, så att man kan fortsätta partiet senare. Egentligen borde jag kanske inte uppmärksamma det, men det känns som en grej som lätt hade kunnat sparats på i ett sådant här spel.
Det är ganska mysigt att sitta och spela schack på sin GBA och Chessmaster bjuder i alla fall mig på en utmaning. Några små detaljer hade kunnat vara bättre, men i det stora hela ett lite trevligt spelnöje – förutsatt att man gillar att spela schack alltså.