Doom

Text: SuperIke

Den 10 december 1993 så kände sig nog ID Software ganska nöjda med sig själva. Det var nämligen den dagen Doom var klart och släpptes ut till den häpnande allmänhetens förtjusning. För häpna blev folk, över hur kul det var, hur snyggt det var men också hur våldsamt det var. Moraltanter världen över blev som galna när de äntligen fick en ny syndabock efter filmen Motorsågsmasakern. Faktum är att man flera gånger har försökt stämma Id software för Doom, bland annat i samband med dödskjutningarna på en skola i

USA. Varför babblar jag då en massa om Doom och Id software nu 2001? Jo, för nu är Doom tillbaka och den här gången kan man ta med sig hela härligheten i fickan. Den här gången blir det nog inte så mycket moralsnack, för mycket har hänt sedan Doom släpptes första gången och även moraltanterna verkar tolerera mycket mer nu för tiden. Men kan Doom fortfarande fascinera och skrämma?

Än så länge har det varit ganska ont om spel som utspelar sig i 3D på Gameboy Advance och de som har försökt har enligt mig mer eller mindre misslyckats hittills. Men nu sitter jag här med spelet som ensamt startade 3D-revolutionen på PC för många år sedan och visst känner man igen sig. Banorna är på det stora hela samma som i originalet, men det är några korta

partier som saknas. Musiken är också ny, men ljudeffekterna är i alla fall de samma som i originalet. Fler saker som är samma är de vapen man kan hitta runt om på banorna.

Åtta olika vapen finns det att välja mellan

• Knytnävar
• Motorsåg
• Pistol
• Hagelbössa
• Maskingevär
• Raketgevär
• Plasmagäver
• BFG9000Här är en lista över de fienden man kan träffa
  – med raketgevär till exempel
• Marines
• Sargent Marines
• Imps
• Demons
• Spectres
• Lost Souls
• Cacodemons
• Barons Of Hell
• Cyberdemon
• Spider Mastermind
  Nu till det viktigaste – spelkontrollen – som varit det som de flesta har varit oroliga för. GBA har ju som bekant ett ganska begränsat antal knappar till sitt förfogande, men lyckligtvis har utvecklarna varit så vänliga att ställa hela sex knappkonfigurationer till förfogande och alla bör kunna hitta sin favorit. Vissa av dessa konfigurationer är dessutom ganska fiffiga. Jag spelar helst Doom på PC med mus, eftersom jag finner det överlägset jämfört med att spela med enbart tangentbord. Eftersom några sådana finesser inte finns att tillgå på GBA känns Doom som ett helt nytt spel för mig. Nackdelen är att man inte kan spela riktigt så snabbt som med en mus, eftersom man inte kan vända sig lika snabbt – men det är generellt för alla förstapersonsspel på konsoler. Man får så snällt trycka in styrkorset så länge som det tar att vända sig. Även om man känner igen spelet till utseendet, så måste man spela på ett annorlunda sätt. Man behöver stanna upp mera och smyga runt hörn och helt enkelt planera sina drag lite noggrannare. Det tycker inte jag gör något, snarare gör det spelet lite svårare och framför allt mera läskigt. Vad som är lite jobbigt är när man måste trycka några omöjliga

  knappkombinationer, vilket gör att man till slut kan få lite kramp i händerna, men det är knappast Dooms fel utan snarare konsolens.

  Jag nämnde ljudeffekterna tidigare och där har jag ett litet klagomål, det låter verkligen skräp ibland när monsters kommer lite för nära och börjar krafsa en i ryggen. Då vill man mest stänga av ljudet helt, men som tur är går det att stänga av ljudeffekterna om man vill. Mera som är trist är att det ibland är ganska svårt att plocka upp de små lådorna med ammunition

  och hälsa som ligger utspridda runt banorna. Visst blir man bättre med tiden, men det var fruktansvärt irriterande i början. Om spelet hade varit lite mer förlåtande hade det inte varit någon nackdel. En sak till som är lite jobbig är att det inte är många pixlar det hela utspelar sig på. I andra spel brukar jag inte tänka på den begränsade skärmen men här märks det

  väldigt tydligt då fienderna bara blir en liten hög med pixlar på långt avstånd.

  Nu från de små missarna till det kanske roligaste med hela spelet, nämligen möjligheten att spela flera samtidigt. Upp till fyra stycken kan spela mot varandra, eller två som hjälps åt att klara de 24 vanliga uppdragen som är fördelade på tre episoder. För att spela flera krävs det att alla har varsin spelkassett och det är lite synd. Det är kul att köra mot varandra, men inte fullt lika roligt att spela med varandra. Det eftersom banorna inte är designade för att spelas för två personer i första hand, vilket gör att det mest blir en kamp att komma först till där vapnen ligger. Det är lite synd eftersom det annars hade kunnat bli väldigt kul.

  Sammanfattningsvis kan man ju bara konstatera ett det här spelet nära åtta år senare inte alls har förlorat mycket lyster, utan är fortfarande ett roligt och mycket läskigt spel. Jag tycker på det stora hela att det är en bra konvertering som innehar det man förväntar sig av spelet. Gillade du inte Doom på PC behöver du nog inte göra ett nytt försök på GBA, men om du

  tyckte om det så kan det vara kul att återuppleva känslan ännu en gång och har du aldrig spelat DOOM – då finns det ingen ursäkt att missa den här titeln. Doom är en viktig del av spelhistorien.