Crash Bandicoot: Wrath of Cortex

Crash Bandocoot: Wrath of Cortex är portningen av plattformsspelet till Playstation 2 med samma namn. Lite förenklat kan man väl säga att Crash är Sonys svar på Nintendos Mario – bara att Sony inte äger figuren, för det gör Universal Interactive.

Crash spelen har alltid haft sin speciella stil vad det gäller utformning av banor och var man har lagt tungvikten i spelen, likadant är det med Wrath of Cortex. Många element känns igen från tidigare spel i serien – på gott och ont. Som alltid är det banor präglade av välavvägda hopp och samlandet av frukter i lådor. Spelet i sig är dock upplagt på ett ganska varierande sätt designmässigt. Banorna breder ut sig i såväl djupled som sidled och varvas av med lite mer udda inslag då man ska manövrera flygfarkoster, terrängbilar och dylikt. Inslag som dessa gör att man hela tiden matas med lite omväxling till det annars ganska repetitiva konceptet med hoppande över hinder och lådor. Som alltid så finns det en story i spelet och just den här handlar om att man skall stoppa ett hemligt vapen som en illasinnad uppfinnare vid namn Cortex håller på att konstruera. Ska man vara lite kritisk så kan man tycka att det borde finnas utrymme för förbättringar när det gäller att driva storyn vidare. Allt som oftast känns det som om man bara klarar banor för att komma till nästa och inte som att det har någon direkt anknytning till huvudstoryn.

Grafiskt sett så bjuder inte spelet på några direkta uppvisningar och ger ett helhetsintryck av att vara lite kantigt och oslipat. Texturerna är även de till största delen lite suddiga, men i de flesta fall gör inte det så mycket. Animationerna imponerar desto mer, de är både smidiga och ofta mycket välgjorda. Även om Crash Bandicoot inte utmanar en del utav de konkurrerande spelen rent grafiskt så ser det okej ut. Något som däremot påverkar desto mer är att spelet hackar ganska ofta. Förmodligen till följd av en tveksam konvertering mellan de båda konsolerna med tanke på att spelet inte pressar hårdvaran på långa vägar. För det mesta flyter det ganska bra men ibland går det väldigt långsamt och för ett spel som Crash där precision i hopp och liknande är avgörande kan sådana problem bli förödande. Det är synd att man inte har tagit i tu med det problemet för det förstör en hel del utav helhetsupplevelsen samt att det försvårar för spelaren.

Musiken i spelet är av den trallvänliga sorten och är sådant som riskerar att fastna på hjärnan när man tar en paus ifrån spelandet. Melodierna är trevliga, men ljudkvalitén är ganska medelmåttig. Vad gäller ljudeffekterna i spelet så fyller de sin funktion, men riskerar att bli lite tjatiga. Spelet har en del tal, men dialogen är lite fånig och inte så bra spelad. Men eftersom jag kan tänka mig att spelet riktas till först och främst den yngre publiken så har det nog inte så stor betydelse, dessutom är det inte värre än de tecknade barnprogrammen ändå.

Kontrollen man har över Crash är för det mesta mycket god. Man kan enkelt styra karaktären och det finns en hel del olika rörelser som är mer eller mindre effektiva i olika sammanhang. Något som ibland även kan störa är att perspektivet, det vill säga kameran, ibland flyttar sig i vinklar som gör att det är lite svårt att se. Detta händer i och för sig väldigt sällan men är ofta irriterande när det väl händer.

Nu kanske det låter som om jag har varit lite väl kritisk till detta spel och lagt ner hela min själ i att bara hitta fel istället för att även hitta bra saker. Men det är det som lite grann är dilemmat med spelet enligt mig. Grundkonceptet är väldigt bra och det är underhållande att spela, men så finns de där bristerna som gör att hela spelupplevelsen förstörs en del. Den enskilt värsta bristen är nog att spelet hackar lite då och då, så att man störs av det. Bortsett ifrån det och ett par andra mindre brister så är det ett helt okej plattformsspel faktiskt. De som kan ta en närmare titt på spelet är de som gillar plattform och fans av spelserien, men de flesta andra kan nog hitta ett bättre alternativ.