Asphalt Urban GT

Bilspel blir sällan speciellt bra på bärbara enheter. Ofta känns det som om bakgrunden rullar snabbt mot en stillastående bil, vilken kränger lite och eventuellt sladdar lite lustigt till skrikiga bildäckseffekter. I spelet Asphalt Urban GT, ett namn som säkert låter häftigt för en jänkare men inte funkar alls i Sverige, har utvecklarna lyckats med en produkt som bra. Hört och häpna.
Till att böra med är grafiken bra och allt flyter på även när man trycker ner nitroknappen. Kontrollen är lite sten och inte speciellt förlåtande, men den fungerar helt okej. Klart att man tjurar ut när man bromsar på sig som det heter på bilspråk. Det vill säga när man låser hjulen och åker rakt fram i en kurva. Men bromsarna är dåliga, eller i alla fall känsla för dem. Kommer en tvär kurva kan man lika gärna skita i att bromsa då det borde gjorts åtskilliga meter tidigare. När man kommer flygande fram – i stort sett – är det svårt att hinna med och planera körningen.
Gör man något riktigt häftigt, till exempel hoppar i ett backkrön eller via en biltransport som fungerar som ramp får se händelsen ur annan vinkel i slow-motion när den händer. En häftig effekt som gör spelet mer underhållande genom att det bygger upp atmosfären och så får man känslan av hur våghalsigt det är på ett bättre sätt. Ibland kan det vara svårt att bedöma sin våghalsighet när man sitter fyra meter bakom bilen och cirka 3 meter upp i luften dessutom.
Ljudet är stressig musik som får en att känna hastigheterna mer och även stressa en av vägen. Precis som i alla andra racingspel, men musiken lutar sig lite mer mot titlar som Wipeout med flera – techno alltså. I många av dagens bilspel får man lyssna på rock, för rock är bilmusik – precis som hiphop är för basket och alternativ för skateboard. Inga stereotyper här inte.
Med Asphalt Urban GT har Nokia fått ett bra bilspel och det är som sagt inte att förakta för bärbara enheter. De duggar inte tätt eller står som spön i backen, eller vilken annan fras som hellre vill användas.