Rollspelsslagsmål och plattformshoppande; två helt olika spelstilar på varsin skärm. Mario, Luigis och likaså Bowsers nya äventyr låter rörigt på papperet men är i själva verket helt enastående!

Kristider råder i Svampriket, en mystisk person lurar invånarna att äta konstiga svampar och sväller upp till enorma bollar. Ledningen har möte om vad som behöver göras för att stilla kaoset. Dörren sparkas in av en arg Bowser som olyckligtvis även han fått i sig konstig svamp, en svamp som får honom att ofrivilligt suga in allt i sin väg. Mario och Luigi slukas tillsammans med hela ledarrådet och Bowser svimmar.

Snart vaknar Mario och Luigi upp på den nedre DS-skärmen, pyttesmå och innuti Bowsers kropp. Här ska deras äventyr utspela sig som ett plattformsäventyr med rollspelsslagsmål. Ganska snart hittar bröderna en nerv att slå till med sina hammare.

Då vaknar Bowser till med ett vrål på den övre DS-skärmen. Han är i en grotta och har ingen aning om hur han kom dit. Bowsers äventyr ska istället utspela sig i Svampriket, ur ett isometriskt perspektiv och med rollspelsslagsmål. På varsin skärm pågår nu alltså två äventyr som båda är beroende av varandra.

Detta helt absurda upplägg öppnar upp för helt hysteriska situationer, både rent spelmässigt men också handlingsmässigt. Det är bara att säga det direkt; Bowser’s inside story är ett spel med extremt träffsäker humor. Jag skrattar alltid under dom korta bitarna av röstskådespel då Mario och Luigi pratar låtsasitalienska med varandra, det är lika roligt varje gång

Det pågår lika mycket utforskande på båda skärmarna hela tiden och med ett knapptryck byter man mellan skärmarna. Allt går väldigt smidigt framåt och varje nytt spelmoment får sig alltid en rejäl nybörjarkurs. Till slut rullar spelet på i högt tempo.

Så fort antingen Bowser eller och bröderna brothers nuddar en fiende byter spelet vinkel och ett turbaserat slagsmål tar vid. Men det går inte att helt förlita sig på statistik och menyer. Varje fiendeattack går att antingen undgå eller kontra med hjälp av ett vältajmat knapptryck. Samma sak gäller ens egna attacker som kan stärkas med hjälp av tajming och fingertoppskänsla. Mario, Luigi och Bowser samlar erfarenhetspoäng individuellt och lär sig hela tiden nya attackmönster.

Försök att se detta framför dig: Bowser pucklar på en boss, han sprutar eld och ger den ett par rejäla snytingar. Sen bestämmer han sig för att suga in bossen, en manöver han nu lyckats få kontroll över. Bossen är inte död för det, nere i Bowsers mage står nämligen Mario och Luigi redo att fortsätta kampen. Så här kan bossfighten pågå, upp och ner för Bowsers strupe.

Allt detta inramat med Svamprikets mysiga färgpalett och helt otroligt välgjorda animationer.

Mario & Luigi: Bowser’s inside story är ungefär som två superba spel i ett som tillsammans skapar ett äventyr jag aldrig sett förut. Jag har alltid trott att plattformsspel är plattformsspel och rollspel är rollspel. Det här spelet tar allt detta, och mer därtill, för att skapa en oemotståndlig mix av genrer man aldrig trodde hörde ihop. För alla er DS-ägare är detta ett solklart måste i vintermörkret.