Warioware är tillbaka i samma form som tidigare, men har fått ett nytt kontrollsystem i och med Wii-kontrollens alla möjligheter.
Upplägget är som sagt minispel som vävts in i en handling, vilken är tunn minst sagt. Den finns där bara för sakens skull, inte för att tillföra spelet någon djup. Minispelen kommer som ett expressbrev på posten, eller ännu snabbare för att vara ärlig. Spelen kastas i ansiktet på en och man får ett fåtal sekunder på sig att göra rätt sak. Minispelen varierar i sig självt, men även hur man ska hålla kontrollen för att utföra dem korrekt.
Ett minispel kan vara att rulla runt en mask, dra hårstrån ur en näsa, dricka ett glas vatten, skruva upp en robot, flyga ett plan åt Fox McCloud, dansa, springa runt med Mario, få en Nintendogs att göra en high-five och köra en bil. Alla minispelen utförs som sagt genom att hålla kontrollen på olika sätt. Det kan vara som att hålla en fjärrkontroll, en penna, en hantel eller som en elefantsnabel.
Spelets djup, det lilla som finns, består av att man väljer ett uppdragsställe som när man klarar det låser man upp nästa. Alla uppdragsställen man klarat låser sedan upp de minispelen som finns med det och spelaren kan ta sig an dem separat. Utöver de vanliga minispelen låser man upp separata spel, till exempel pingis och ett 3D-Tetris. Det sista är kreativt om än enkelt. Spelaren håller kontrollen i handen som en serveringsbricka och sedan gäller det att fånga upp klossarna och få den att bygga en stabil massa om klarar att stå upprätt i några sekunder.
Warioware: Smooth Moves är kul i en kort stund, men en van spelare blir snabbt mättad på konceptet. Och att klara spelet, låsa upp allt till eftertexterna dyker upp, tar heller inte sådär jättelänge. Där spelet växer och gör sig bäst är hos nya spelare, de som är lika fascinerade av den innovativa kontrollen som spelet i sig självt och det faktum att de verkligen spelar tv-spel. Gång på gång ser jag samma sak, hur ovana spelare engageras i spelet – likväl som i andra Wii-spel baserade på minispel. Det här räcker dock inte för att göra spelet till ett måste för oss spelare, men ett smart drag att ha hemma när vänner – som ser på oss spelare som en avart av mänskligheten – kommer förbi. För de blir frälsta.
Summan av det hela är att spelet saknar livslängd och passar nybörjare eller yngre spelare bäst. Rutinerade spelare kommer att tröttna relativt snabbt på spelet. Det har börjat bli många minispelsbaserade titlar till Wii, förmodligen då de är snabbast att utveckla och spinner på kontrollens smarta upplägg, och jag ser fram mot nästa våg av titlar som har mer substans för spelare.