Valkyrie Profile: Lenneth är ett japanskt rollspel, men det beter sig inte precis som man kan förvänta sig av genren.
Valkyrie Profile: Lenneth är ett japanskt rollspel, men det beter sig inte precis som man brukar vänta sig av genren. Till att börja med är det inte helt linjärt. Lenneth är en valkyria vars uppdrag är att samla ihop döda hjältars själar i förberedelse för ragnarök – det slutgiltiga slaget mellan gudarna och jättarna som avgör alla världars öde. Spelet är uppdelat i åtta olika kapitel, som i sin tur är uppdelade i dagar. Att gå in i en stad eller grotta tar ett visst antal dagar så man får planera sitt spelande väl.
Man måste också passa på att hitta enhärjare – döda hjältar – för att stärka upp sin trupp. Sammanlagt kan man använda fyra spelbara karaktärer varav Lenneth är en men i slutet av varje kapitel måste man skicka upp en till gudarnas hemvist Valhall för att ta del i kriget mot jättarna. Gudinnan Freja som har hand om rekryteringen ställer olika krav. En gång vill hon ha en hjältemodig bågskytt, en annan gång en taktiskt kunnig svärdskämpe. Vill man få maximal belöning får man se till att både hitta och träna upp en lämplig karaktär med de förmågor hon behöver.
Som man kanske inser är inte huvudhandlingen så värst överhängande när det rör sig om ett delvis ickelinjärt spel. Det finns en väldigt fascinerande röd tråd att följa men vi pratar inte direkt Xenosaga-nivå när det kommer till mellansekvenser. Spelet bjuder dessutom på tre olika slut. Det är en bra tanke, men lite klantigt genomförd. För att verkligen få ut något av huvudhandlingen måste man nämligen få det allra bästa slutet och det är lättare sagt än gjort. Jag är nog en av de sista som skulle rekommendera en spelguide men för att få fram det bästa slutet i Valkyrie Profile: Lenneth är det nära nog en nödvändighet.
Annars är det enhärjarnas individuella levnadsöden som bär upp handlingen. När man har möjlighet att värva en målas dennes liv upp framför en. Eftersom valkyrian bara samlar döda själar så förstår man kanske att det sällan går så värst bra för dem. Berättelserna är alla och en fascinerande och bidrar till spelets ödesmättade och vemodiga stämning. Under spelets gång får man också återkoppling på de hjältar man skickat upp till Asgård. Man får veta hur det gått för dem, vilka slag de deltagit i och vilka monster de dräpt. Även när de inte längre slåss sida vid sida med Lenneth så påverkar de spelets uppbyggnad.
Det går inte att värva alla under samma genomspelning men med över tjugo olika lär alla hitta en och annan de tycker om. Den egomaniske besvärjaren Lezard Valeth som även spelar en stor roll i spelets huvudhandling är min personliga favorit, delvis på grund av en fantastisk rolltolkning av transsexuella röstskådespelaren Addie Blaustein. Överlag är dock röstinsatserna av måttlig kvalitet, även om Megan Hollingshead är klockrent obarmhärtig som titulära Lenneth.
Musiken håller däremot högsta klass. Jag sticker inte under stol med att Motoi Sakuraba har utvecklats till en av mina absoluta favoritmusiker och Valkyrie Profile är än så länge hans karriärs höjdpunkt. Han är skicklig även när det kommer till lugna melodier men det är när han får rocka loss som hans talang verkligen kommer fram. Lyckligtvis innehåller Valkyrie Profile: Lenneth till en överhängande del actionlåtar. Olikt de flesta rollspelsmusiker använder Sakuraba inte uteslutande stråkar och piano utan skyr istället dessa till förmån för slagverk och blåsinstrument. Samt förstås hans kännetecknande elgitarriff. Turn over a new leaf och To the last drop of my blood är bara två av en parad av tempohöjande stycken som knappast kan lämna någon oberörd.
Det hela är uppmålat i den kanske snyggaste 2D jag någonsin sett. Framförallt är det animationerna som imponerar. Varje karaktär har ett digert rörelsemönster och mellansekvenserna bygger inte på enstaka förprogrammerade rörelser utan varje gest är omsorgsfullt handanimerad för att passa händelseförloppet. Makalösa karaktärsporträtt och detaljerade miljödesigner gör sitt till för att gjuta liv i de små pixelgubbarnas öde.
Och ja, jag sade 2D. Valkyrie Profile: Lenneth är tvådimensionellt, men inte på samma sätt som gamla Super Nintendo-rollspel. Istället för fågelvy så ser man allting från sidan som i ett klassiskt plattformsspel. Lenneth springer, hoppar och slåss och det är även en del pusselelement inblandade om man vill hitta alla de bästa skatterna som ligger utspridda i grottorna.
Stöter man på en fiende byter spelet i typiskt japanskt rollspelsmanér till en annan skärm. Men inte heller här är saker som man förväntar sig av genren. Är det något utvecklarna tri-Ace är kända för så är det sina spektakulära men ändå djuplodande stridssystem och i Valkyrie Profile: Lenneth gör de sitt bästa jobb hittills. Varje karaktär representeras av en av PSP:ans knappar och så länge de har energi kvar anfaller du fienden genom att helt enkelt trycka på den.
Själva djupet ligger i hur du kombinerar dina olika karaktärers anfall, alla har två-tre olika attacker med olika egenskaper. Ofta behöver du bryta igenom fiendens gard, exempelvis genom att finta högt med en karaktär för att sedan klippa till lågt med en annan. När det väl är gjort kan du försöka kasta upp fienden i luften och se till att han inte nuddar mark, vilket ger extra erfarenhetspoäng. Är det en knivigare strid bör du göra det motsatta och istället golva honom för att få mer energi till dina specialförmågor.
För det är inte bara att trycka på en knapp åt gången, du måste få till en konsekvent attackkedja för att kunna få in de förödande avslutningsattackerna. Precis som i ett fightingspel gäller det att lista ut bra kombinationer för att kunna besegra fienderna, med skillnaden att du här till stor del utformar dina attackmönster själv genom att välja vilka karaktärer du tar med dig in i strid. Striderna kombinerar djupet i ett rondbaserat system med ett actionspels frenesi.
Om det låter överdrivet invecklat så är det inte det. Har man väl greppat de grundläggande koncepten så är resten bara raffinering. Men här kommer vi till Valkyrie Profile: Lenneths största svaghet. Inte bara striderna utan även många andra delar av spelet är väldigt unika och okonventionella. Och såväl manualen som spelet självt är riktigt usla på att förklara dem. I bästa fall får man en dålig instruktion, i andra fall ingen alls. Så antingen får man tillbringa halva spelet med att prova sig fram själv eller så blir det av att hitta en spelguide igen.
Som tur är går det att njuta av spelet även utan att förstå varje nyans av spelsystemet. Även så här sju år senare känns Valkyrie Profiles brott mot den stagnerade rollspelsgenrens konventioner som en frisk fläkt och grafik och musik i toppklass räcker långt för att sälja tri-Aces väldigt japanska tolkning av våra nordiska gudasagor. PSP-konverteringen – som detta handlar om – lider tyvärr av märkbara bilduppdateringsproblem under de mer hetsiga striderna men i övrigt är det klart jämförbart med originalutgåvan. Om man föredrar förlagans tecknade filmsekvenser eller PSP-versionens datoranimerade diton är väl mest en smaksak men en sak som är svår att klaga på är priset. Valkyrie Profile är ett spel man bör spela även om det kostar bortåt tusen kronor men när nu PSP-utgåvan säljs för hälften så mycket är det inget att våndas över längre.