The Sword of Etheria

Konami har med sitt Sword of Etheria gett oss ett enformigt actionspel.

Konami har med sitt Sword of Etheria gett oss ett enformigt actionspel, som trots allt är helt okej om man bara vill slöspela några timmar i soffan. Storyn är varken speciellt tilltalande eller nyskapande, miljöerna och fienderna är ruskigt enformiga om man bortser från en och annan slutboss. Nej Konami, det kunde ni ha gjort mycket bättre.

Du är Fiel och i början av spelet attackeras din by av en Envoy, en soldat med lönekuvert från gudarna kan man säga, som tvingar folk på flykt upp i bergen och stjäl barn. Låter det krångligt? Det blir värre. Fiel, som tror att han är människa, är egentligen en supermänniska, en Katena. De arbetar för gudarna OZ och har förmågan att hantera en mystisk energi – Etheria.

Efter attacken mot byn lovar Fiel sin lillasyster att han ska hämnas, varpå han rusar efter Envoyen och attackerar den. Envoyen, Almira, som också är en Katena, tror att Fiel ska bli en lätt match. Fiel lyckas dock spöa henne och när hon återgår från Envoy till sin mänskliga form förstår hon vad hon har gjort och vill hjälpa Fiel. Ytterligare en Envoy besegras, denna sluter motvilligt upp med de två andra i kampen mot Gudarna. Det låter mycket krångligare än det är, storyn är ett klassiskt det onda mot det goda-drama och de långdragna inklippta dialogerna förklarar det hela hyfsat.

Spelet är ett tredjepersonsactionrollspel och man spelar bara med Fiel. Men de nyvunna kompisarna följer med och blir en viktig backup i kampen mot det onda. Utöver den mäktiga trion finns också Fields lillasysters katt, vid namn Toto, som har förmågan att förvandla sig till ett kraftfullt svärd.

Spelet är lättstyrt och man kan i princip tokhacka sig igenom spelet, även om man bör variera sitt stridsystem lite. Därför har Konami tagit fram ett annorlunda stridsystem som går ut på att passa fienderna mellan varandra för att på så vis bygga upp energi till specialattacken Deadly Move som naturligtvis ger mycket mera skada.

Tyvärr är det mycket som känns halvdant i designen. Inte ens de få ganska vackra filmsekvenserna kan lyfta spelet särskilt högt på betygsskalan. Dålig grafik blandas med långdragna, tidvis helt ljudlösa, dialoger. Kameran styrs åt fel håll och musikvalet är tidvis obegripligt, när klassisk vacker musik blandas med dundrande hårdrock i vissa scener.

Konami har misslyckas med det mesta i det här spelet. Fienderna är urtråkiga, karaktärerna själslösa och om historien skulle kunna ha varit spännande men blir en plastig rörig variant av en de onda mot de goda-fight. Trots detta är det inte helt genomuselt. Gillar man att hacka folk en stund i soffan är spelet helt okej så skulle du få spelet i present är det helt klart värt att spela igenom.