I rollen som en kvinnlig FBI-agent får spelaren jaga seriemördare i Chicago.
Jakten på mördaren sker i nutida Chicago, men spår leder även till 1920-talets Prag då det visar sig att Victorias farfar är knuten till fallet. Det sker alltså tidshopp i spelet och genom hennes farfars memoarer transporteras vi fram och tillbaka i tiden i jakten på mördaren. Mellansekvenserna i spelet är ypperligt genomförda och våldet i dessa mycket grafiskt och obehagligt att se på. Still Life känns mer vuxet än många andra äventyr i denna genre, då det finns mycket mörker och svärta i grafiken och själva historien. Inspiration från kända fall som Jack the Ripper är här uppenbart och utvecklarna har lyckats bra med att skapa rätt sorts nerv i spelet.
Still Life är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr där det handlar om att undersöka sin miljö, kombinera olika föremål och lösa pussel. Presentationen är genomarbetad med vacker musik, intressant historia och detaljerade miljöer. Jag har alltid varit svag för denna typ av spel, då de erbjuder skön omväxling från spel med högre tempo där hjärnan egentligen bara behöver bistå med snabba reflexer och koordinationsförmåga. Här måste man istället lägga pannan i djupa veck för att ta sig vidare, även om pusslen i Still Life inte var överdrivet svåra att lösa.
Största problemet med detta spel var längden då man lätt kan gå i mål på under åtta timmar, något som är lite för kort för spel i denna genre. Sedan erbjuder spelet inte något nytt när det gäller själva spelmekaniken, utan går istället efter standardmallen till punkt och pricka. Jag upplevde dessutom vissa röstskådespelare som mindre lyckade, men på det hela taget en klart godkänd insats även där.
Är man som jag och gillar att lägga lite pussel mellan de adrenalinpumpande spelen tycker jag att man skall ge spelet en chans, förvänta er bara inte ett 1000-bitars pussel, snarare 100 bitar.