Resident Evil

Resident Evil startade hela skräckspelsgenren och nu är den första delen tillbaka i helt omgjord version exklusivt till Nintendo Gamecube. Fear can’t kill you, but…

Jag har under en period varit lite orolig för Resident Evil-serien på grund av att Capcom gett ut så många titlar under namnet som inte alls lever upp till de första delarna. Mest syftar jag på de förskräckligt dåliga Resident Evil Gun Survivor och Gun Survivor 2, för att inte tala om Resident Evil-filmen som i och för sig inte har något med spelet att göra. Inte ens det omtalade Resident Evil Code Veronica levde fullt upp till mina höga förväntningar. Nu har Capcom uttalat sig om att Resident Evil-serien kommer bli exklusiv för Gamecube och att de planerar att släppa minst sex Resident Evil-spel till Nintendos fyrkantiga låda inom det närmaste året. Det första spelet de släpper är det allra första Resident Evil-spelet som kom till Playstation för fem år sedan. På grund av den avancerade hårdvaran i Nintendos nya konsol får spelaren nu uppleva ett mycket mer realistiskt och skräckinjagande äventyr i den övergivna herrgården utanför Racoon City.

Så vad har Capcom ändrat med den här genrebrytande klassikern efter fem år? I grunden är det i stora drag mycket samma spel egentligen, men absolut allt har förbättrats och finslipats till perfektion. Trotts att spelet fortfarande inte är i full 3D är det en helt ny grafikmotor. Miljöerna är alltså fortfarande tvådimensionella och kameran är utplacerad i fasta vinklar. Men den här gången så känns aldrig spelet stelt eller livlöst som i tidigare versioner. Capcom har nämligen använt någon sorts FMV-bakgrunder som rör sig och ser väldigt 3D-liknande ut. Alla 3D föremål har även fått dynamiska skuggor som lägger sig otroligt snyggt mot omgivningen och alla ljuskällor är i realtid som ger skuggorna sitt perspektiv och lyser upp allt på passande vis. Detta gör att allt känns väldigt levande och realistiskt ut precis på samma sätt som om det vore gjort i riktig 3D. Karaktärerna, fienderna och andra riktiga 3D-föremål i spelet är nu uppbyggda med en otrolig mängd polygoner och smälter på så sätt steglöst in i de för-renderade miljöerna i spelet.

Capcom har även lagt in en hel del filter som gör grafiken riktigt mjuk och hindrar den från att uppfattas som plastig, de går lättast att förklara som skillnaden mellan en spelfilm och en såpopera. Nästan varje rum och plats i spelet är fylld med detaljer som ger spelet en otrolig närvarokänsla, till exempel flyger det små malar runt en lyktstolpe i trädgården, det kryper kackerlackor på toaletten, det flyger upp damm när man kliver på en gammal matta eller att en mörk dimma susar genom kyrkogården. Det räcker inte att se bilder på det här spelet för att uppfatta hur fenomenalt snyggt det verkligen är, man måste uppleva det själv. De flesta spel blir inte mycket bättre bara för att grafiken förbättras, men ett spel som bygger på skräck blir faktiskt det. Rösterna i spelet är även de ett stort steg uppåt från de smått löjliga lågbudgetinspelningarna som hördes i det ursprungliga Resident Evil. Musiken dyker oftast bara upp i delar av spelet man inte varit på förut eller när något särskilt händer eller kommer hända, men när den väl dyker upp så ökas spänningen och stämningen markant då den precis som allt annat i spelet är av mycket hög kvalitet.

Kontrollen är tyvärr fortfarande lite stel då den bygger på samma kontrollschema som tidigare delar i serien, men det finns nu en 180-graderssväng som är användbar i knepiga situationer – den fungerar dock inte när man riktar vapnet. Animationerna har blivit mycket mer realistiska den här gången, vilket faktiskt gör att kontrollen kan uppfattas som smidigare. En annan ny funktion är ”Defence Items”, vilka är vapen som kan användas när man blir attackerad på nära håll – det vill säga när en zombie ska bita Chirs eller Jill i halsen – så att man inte tar någon skada, dessa finns i form av knivar och elpistoler. Man möter många olika fiender i Resident Evil, men i Gamecube-versionen är de zombies man stöter på lite extra odöda då de återuppstår efter en viss tid och kommer tillbaka ännu snabbare och farligare – de är så att säga gediget sura över att ha erhållit ett par kulor från spelaren. Vill man inte att de ska resa sig, då använder man den nya bensinflaskan och tändaren – man eldar alltså upp dem. Har man hagelbössan kan man även skjuta huvudet av dem, vilket är mer tillfredsställande och så slipper man slösa två förvaringsplatser åt tändare och bensinflaska.

Storyn i spelet är i grund densamma som i original versionen, men den är nu mer utvecklad och har fler vändningar vilket gör spelet lite extra intressant – speciellt för dem som redan spelat igenom Playstation-versionen. Det finns två svårighetsgrader, Normal och Hard, och två olika spelbara karaktärer – Chris Redfield och Jill Valentine. Sedan finns det förvånansvärt nog 13 olika slut att låsa upp, dock är alla – tråkigt nog – förhållandevis lika varandra. Resident Evil är inte en av världens längsta spelupplevelser, men precis som i Metal Gear Solid 2 är det här spelet så otroligt bra att varje minut är värt 10 minuter i nästan vilket annat spel som helst. Förutom de otroliga grafikförbättringarna, de små justeringarna i storyn och spelkänslan finns det även flera stora nya delar som inte existerade i originalet. Det enda jag kan tänka mig att klaga på är att inslaget med de sega dörröppningarna fortfarande finns kvar, men Capcom har sagt att de valde att ha kvar dessa för att bygga upp stämningen i spelet och inte på grund av att det behövde ladda mellan rummen.

Spelet börjar med ett intro, vilket inte fanns att tillgå i originalspelet, där man ska rädda S.T.A.R.S-teamet som gått in och försvunnit vid ett tidigare tillfälle. Längs vägen blir våra hjältar attackerade och helikoptern som ska hämta upp dem flyger helt enkelt iväg. Det finns bara ett alternativ, att gå in i herrgården som de ser framför sig. Väl inne i herrgården är en av medlemmarna i gruppen borta och alla går åt var sitt håll för att leta reda på honom och utforska stället. Här är faktiskt storyn identisk med originalet. Längs vägen stöter man på i stort sett samma utmaningar, men de flesta har förändrats lite – ibland mycket lite och ibland har längre vägar till dem adderats. Det tillkommer även fler uppdrag, men allt som allt är det exakt samma spel. Det gör att de som spelat det första spelet kan känna sig lite väl hemma, men om det var fem år sedan man satt livrädd i mörkret med sin Playstation finns stor sannolikhet att man glömt mycket och nästan kan se det som att träffa en kär vän man inte sett på länge. Man är som hemma, men ändå inte riktigt.

Efter sju Resident Evil-spel så har Capcom sannerligen lärt sig konsten med skräckspel och skapat den bästa överlevnadssimulatorn någonsin. Gillar du inte Nintendos lite gulligare spel så är det här din stora anledning att äga en Gamecube. Ni får ursäkta ordvitsen men Resident Evil är verkligen ett skrämmande bra spel.

Welcome to the world of survival horror…

[Testad version: NTSC-Japan]