Red Steel är efter alla om och men ett bra spel, men det känns framstressat.
Styrspaken på nunchaku-tillsatsen används för att gå runt med, medan siktandet överlåtits till Wii-kontrollen. Genom att peka mot tv:n styr man siktet och rör man det nära skärmens kant vänder sig synvinkeln åt det hållet. Till en början fungerar det inte alls. Siktet vimlar vilt över skärmen och akuta armsmärtor ger sig till känna redan efter ett par minuter. Det är först när jag lär mig att vila armen mot benet istället för att peka runt i luften som en fåne som bitarna faller på plats. Det är ett så grundläggande tips att det faktiskt är förvånande att det inte dyker upp under spelets inledande övningsbana. Med ett pålitligt stöd blir mina skott helt plötsligt träffsäkrare än något jag upplev med traditionella handkontroller. Som gammal pc-räv när det kommer till förstapersonsskjutare känns det fantastiskt att äntligen kunna pricka flera mål i helt olika ändar av skärmen på bråkdelen av en sekund även utan mus.
Allt är dock inte frid och fröjd. Även med handledsstöd är Red Steel mer uttröttande för armen än andra förstapersonsskjutare. En timme eller två åt gången är nog det längsta jag skulle kunna tänka mig att spela utan åtminstone en liten paus. Delvis beror det på att man inte får några pauser under själva spelandet. Även när man vandrar omkring i fredade områden krävs det att man anstränger sig för att hålla kontrollen någorlunda rak om man inte vill stirra rakt ner i golvet. Att svänga hela synfältet – i motsats till att bara sikta runt i den redan synliga området – går också lika trögt som i andra konsolskjutare, om inte än slöare. Lyckligtvis är spelet uppbyggt så att man sällan behöver göra några 180-graderssvängar men spelar man mot vänner kan man hamna plågsamt fel ute ibland. Men med den överlägsna snabbheten och precisionen i åtanke är det dock bagateller som kanske kan ordnas upp till Red Steel 2, eller andra spel som använder liknande kontrollmetod – jag tittar på dig Metroid Prime 3.
De omtalade svärdsstriderna kan i alla fall inte kallas så värst spännande. Jag utgår från att Wii-kontrollen helt enkelt inte är exakt nog att kunna simulera dessa på ett mer realistiskt vis för som det är nu får vi helt enkelt en mer avancerad variant av sten-sax-påse. Resten av spelet känns också som det kunde ha behövt lite mer tid på sig att mogna, även om det håller en betydligt högre klass. Red Steel är sällan dåligt men lika sällan infinner sig den där riktiga wow-känslan. Det är ett kompetent hantverk men egentligen inget man inte sett förut. Fast en spännande nyhet är att man bara kan sluta spela efter vissa punkter. Det finns i vanlig ordning checkpoints men stänger man av efter en så får man oftare än inte glatt börja om från början av banan. Nå, Ubi Soft har åtminstone förstått actiongenrens grundregel nummer ett – explosioner är kul. De flesta banor är späckade med underhållande saker att spränga i bitar och även om man grinar illa när man sent omsider inser att lådorna man gömde sig bakom snarare var dödsfälla än redutt så kompenseras det med råge när man får se fiendekroppar slungas handlöst åt alla håll efter några välplacerade skott.
Grafiskt sett är Red Steel en blandad kompott. I sina bästa stunder ser det – bortsett från upplösningen – inte nämnvärt sämre ut än första generationens Xbox 360-spel, Perfect Dark Zero känns till exempel nära till hands. Men hela spelet har inte fått samma kärlek, många områden är bara trista grå korridorer ad nauseum. Musiken är en jämnare historia och känns alltid passande för sammanhanget. Att flera av actionslingorna påminner mer än måttligt om Norihiko Hibinos Metal Gear Solid-dito ser jag snarare som ett plus än ett minus.
Red Steel är efter alla om och men ett bra spel, men det känns framstressat. Hade det fått ytterligare ett halvårs utvecklingstid hade det nog kunna klättra ytterligare ett steg på betygsskalan, men om inte annat är det ett löfte inför framtida förstapersonsskjutare på Wii.