Text: Burre.
Rayman 3: Hoodlum Havoc är ett klassiskt plattformspel med ett ganska klassiskt upplägg. Världen är invaderad av onda monster som behövs stoppas, och självklart är det Rayman som axlar uppgiften. Historien får dock en lite annorlunda vinkling i början då Raymans vän Globox råkar svälja André, ledaren för invasionsstyrkan av de små monstren, så först tvingas Rayman hitta en doktor som kan hjälpa Globox. Något som visar sig inte vara allt för lätt. Förutom en massa hoppande och sina händer som vapen, så har Rayman lite andra knep för att klara sig vidare. Utspritt på banorna finns ett par tidsbundna bonusar som hjälper Rayman att lösa problem för att ta sig vidare. Några exempel är en missil för att nå avlägsna knappar, gripklor med kedjor för att svinga sig över raviner och andra längre avstånd och en propellerhjälm för att nå höga avsatser. Alla bonusar har olika lång tid som de fungerar innan man måste ta bonusen igen, så det gäller att tänka på tajmingen ibland för att lösa vissa problem.
Rayman 3:s grafik kanske inte är och nosar i toppen på vad de mest avancerade spelen till maskinen kan skryta med, men det håller god nivå rent estetiskt. Miljön är asymmetrisk på ett härligt sätt och banorna har trevliga teman som känns både varierande och passande. Animationerna är ett annan framstående del i spelet, de är både många och välgjorda. Rayman rör sig både följsamt och realistiskt vilket förhöjer spelglädjen. Bland de få sakerna man kan klaga på rent grafiskt är att kameran på ett fåtal ställen kan hamna i en lite konstig vinkel som kan göra det svårt att avståndsbedöma, samt att menyn ser lite simpel ut. Den är inte direkt ful, men kanske lite torftig.
Ljudet i spelet är välgjort precis som grafiken. Det är gott om ljudeffekter och musiken håller genomgående god kvalitet. Något som verkligen imponerade på mig var röstskådespelarnas prestationer, något som man verkligen inte brukar bli bortskämd med när det gäller spel. Dialogen är väl igenomtänkt, och bitvis riktigt rolig. Det är dessutom så att den är väl framförd och samspelt med resten av spelet. Stundtals hjälper det också till med att driva historien framåt.
Inom spelvärlden finns det genrer som alltid är mer utsatta för hårdare konkurrens än andra av olika orsaker. Playstation har alltid haft hård konkurrens bland rollspelen tack vare Squares starka ställning, PC har haft stor konkurrens på förstapersonsområdet på grund av Dooms tidiga landvinningar, och Nintendo-maskinerna har alltid haft framstående plattformsspel som har slagits om tronen. Så hur klarar sig Rayman 3 mot konkurrensen? Riktigt skapligt faktiskt, det är inte helt perfekt, aningen högre precision på sikte och kanske lite bättre styrning på trånga plattformar hade inte skadat. Men det är väldigt välgjort och kanske det viktigaste av allt, roligt att spela. Spelet bjuder inte på några revolutionerande nyheter för genren, det är fortfarande fokuserat problemlösande för att passera hinder och en massa hoppande, men här och där dyker lite omväxling in i egenskap av små miniuppdrag. Det som det däremot är, är ett spel med genomgående hög produktionsnivå, en härlig dos humor och välbalanserat spelande. Det är kanske inte det svåraste spelet i genren, vilket kanske avskräcker riktiga plattformsveteraner, men är man en medelmåttig spelare eller ganska nytillkommen plattformsspelare kanske nivån är ganska lagom. Utvecklingskurvan är jämn och börjar på en blygsam nivå, vilket gör att förmodligen även de lite yngre spelarna kan klara av spelet. Allt som allt är det ett välgjort och charmigt spel som jag tror passar de flesta i familjen. Det kanske inte petar ner storspel som Mario från tronen men det är så pass välgjort att det åtminstone knycker en pallplats.