Phoenix Wright: Ace Attorney

Har du någonsin drömt om att vara en advokat efter att ha sett ett avsnitt av Lagens änglar eller annan tv-serie? Då har du nu chansen i spelet Phoenix Wright.

Den som vill läsa i detalj hur spelandet går till hänvisar jag till någon annan recension av spelet. Som en viss åklagare i spelet vid namn Miles Edgeworth hade sagt ”det är inte relevant i sammanhanget”. En extremt kort sammanfattning: Spelaren är advokat, klienter skall försvaras, brottsplatser undersökas, vittnen förhöras och sanningen framföras. Spelet består mestadels av textläsning, massor av dialog samt underbar artwork. Kort sagt en interaktiv berättelse, men ändå en av årets största upplevelser.

Jag spelar ofta spel för att ha roligt för stunden. Det finns så många olika sätt att påverkas och njuta av spel att jag inte ens orkar fundera på det. Ett spel som Mario 64 är underbart på grund av den perfekta kontrollen i samband med de ruskigt utstuderade banorna. Meteos för att man bara måste prova en gång till – tills ögonen blöder. Castlevania för att det är näst intill pixelperfektion i samband med härligt beprövat utforskande upplägg. Alla ovannämnda spel lämnar stora intryck, trots olika spelupplägg finns det en gemensam knytpunkt – spelglädje. Phoenix Wright: Ace Attorney innehåller tonvis av spelglädje, men även något annat. Något utmärkande i spelsammanhang. Något jag upplevt i titlar som kan räknas på ena handens fingrar (maximalt fem stycken om någon undrar/Red). Något unikt.

Phoenix Wright är inte som andra spel. Det berör mig. Det var länge sedan jag blev berörd av ett spel på ett likvärdigt sätt. Ställ er frågan själv. När blev jag berörd av ett spel senast? Visst känner man spelglädje i några av ovannämnda titlar, men framkallar någon av dem mänskliga känslor som normalt inte brukar dyka upp i spelsammanhang?

I Phoenix Wright är jag ett med spelet. När rättegång nummer fyra når mot sitt slut, den där luckan i vittnesmålet som jag bara väntat på visar sig, när jag själv i förhand lyckats luska ut hur det ligger till och bara väntar på att få avslöja sanningen. Adrenalinet pumpar, jag trycker förbi texten blixtsnabbt, jag hinner knappt se den men ändå registrera allt som sägs. Jag sugs in i spelet och när berättelsen når klimax i och med påvisningen av det slutgiltiga beviset som knyter ihop alla trådar finns det få spel som kan mäta sig med Phoenix Wright, om ens något. Inget spel har någonsin fått mig att känna mig så nöjd över en bedrift som jag själv egentligen knappt varit delaktig i förutom genom några knapptryckningar och logiskt tänkande. Jag hittar inget annat ord än… otroligt.

I Phoenix Wright känner jag medkänsla, hat och kärlek för och med karaktärerna, lycka när jag påvisar sanningen och stor sorg när spelet är över. O ni Capcom – uppföljarnas mästare, tack för att ni givit mig chansen att uppleva denna interaktiva berättelse. Det enda som drar ner spelet från toppen av betygsskalan är att omspelningsvärdet är ungefär lika givande som att läsa samma roman två gånger i rad. Capcom. Gör det ni är bäst på, ni vet vad jag menar…