Text: Silverman.
Peter Pan är en klassisk hjälte – nu kan spelaren kontrollera honom på sin Playstation 2.
Den elake Kapten Krok har lagt beslag på allt älvguldstoft och det är nu upp till Peter Pan och hans vänner att säta stopp för hans planer som bland annat involverar en stor, hemlig skatt. Utan älvguldstoftet kan inte heller Peter flyga, vilket i sin tur ger ytterligare en anledning för honom att smolka ner Kaptens Kroks glädjebägare. Det ger också spelutvecklarna en ursäkt för att Peter Pan ska hålla sig på marken istället för att flyga, som sig bör i ett plattformsspel.
Det är lika bra att jag erkänner direkt: Enligt mig är Peter Pan en av Disneys mest ointressanta och störande skapelser. Jag har aldrig kunnat finna något intresse i denna flygande scout med sin töntiga mössa och röda fjäder. Däremot kan han ju göra en del tuffa grejor som till exempel att flyga och utmana ruffiga pirater med sin lilla fickkniv, vilket ju ger honom ett visst existensberättigande.
Peter Pan är, som sagt, ett plattformsspel och i ett sådant är ju alltid kontrollen viktig. Kontrollen känns dock lite hafsig och jämför man med till exempel Jak & Daxter så känns den också väldigt oprecis. Den funkar i alla fall ganska hyfsat med tanke på att Peter Pan är ett ganska linjärt springa-och-hoppa-spel som mer påminner om Crash Bandicoot-spelen än Jak & Daxter. Man behöver således inte ha exakt precision i sina hopp för att komma rätt, något som brukar driva mig till vansinne i liknande spel.
Grafiken är ren och ganska snygg men ibland känns det lite som om man saknar detaljrikedomen från de allra bästa plattformsliren. PS2:an skulle utan problem kunna pressa mycket snyggare spel än det här. En av de bästa sakerna i spelet är dock ljudet. Talet är på klingande svenska och röstskådespelarna klarar jobbet bra och har man bara en hyfsad volym på sin tv är det inga problem att hänga med i snacket, då ljudet är en aning lågt mixat.
Det är lite tråkigt att Disney aldrig vågar ta ut svängarna i sina spel. Det handlar nästan alltid om standardplattformsaction enligt formula 1a. Inget fel med det givetvis – på Sega Megadrives och Super Nintendos tid kom till och med ett par riktigt bra spel såsom Alladin och Mickey Mouse. På senare år har dock alla Disneys spel en förmåga att se precis likadana ut och Peter Pan är inget större undantag. Det finns moment som bryter av springandet, till exempel fäktningssekvenser som är både genomarbetade och roliga, men för egen del känns Peter Pan i sin helhet som vilket medelbra plattformsspel som helst.
De som framför allt utgör målgruppen för det här spelet är givetvis små barn och är du en förälder som läser detta som konsumentvägledning kan jag givetvis inte med annat än att säga att det är ett helt okej köp. De yngre kommer att kunna tillbringa många timmar med att hoppa runt i Landet Ingenstans och lösa trixiga problem. Spelet är dessutom föredömligt pedagogiskt när det gäller att lära ut nya förmågor. Däremot kan jag definitivt säga att jag tycker att det är tråkigt att en produkt oftast blir både oinspirerad och fantasilös när den riktas till barn när det omvända förhållandet borde vara det mest logiska. Bara för att barn råkar vara ganska okritiska när det gäller till exempel spel ser jag inte det som en anledning för spelutvecklare att ligga på latsidan. För äldre spelare ser jag heller ingen anledning att rekommendera Peter Pan när det finns klockrena titlar som Jak & Daxter på marknaden.
Det blir godkänt den här gången men nästa gång vill jag se prov på lite uppfinningsrikedom och en vilja att verkligen föra över känslan från filmerna till spelen. Det tror jag både Disney och spelarna skulle tjäna på.