När Travis återvänder till Santa Destroy är det inte längre som yrkesmördare nummer ett, han får istället finna sig i att börja från nummer 51. Och Sylvia, kvinnan som hägrade vid mållinjen i föregångaren, är kvar och minst lika beredd att ge honom all den motivation han behöver.
Jag har själv inte spelat No More Heroes och jag får det skrivet på näsan omedelbart. Karaktärerna är redan presenterade och färdigutvecklade, många av dem knyts in i handlingen utan att få en proper introduktion och jag får hela tiden känslan av att ha kommit alltför sent till en galen fest. Men det är mest mitt eget fel, att inte ha spelat föregångaren.
Attityden och humorn går dock inte att ta miste på. Den känns ovanligt äkta och rå, något som få spel lyckas vara. Allt är ogenerat sexistiskt och supervåldsamt men görs med en sådan självsäkerhet att det är svårt att vifta bort den som larvig och omogen. No More Heroes är faktiskt coolt, riktigt coolt. En jämförelse av känslan i spelet med valfri film av Quentin Tarantino vore på sin plats.
Travis mål är alltså att bli rankad som yrkesmördare nummer ett i Santa Destroy och vägen dit är lång. Innan varje bossmöte, som är kärnan av spelet, väntar en lagom lång bana fylld av kanonmat och knasig popmusik. Bossarna överträffar sedan varandra på löpande band. Många älskvärda karaktärer som Travis tyvärr måste avliva för att klättra i rankinglistan.
Kontrollen är tacksamt nog befriad från mycket viftande och skärmanvisningar talar tydligt när det är dags för en obligatorisk rörelse i någon riktning, oftast i samband med en avrättning. Tyvärr har kameran inget bra kontrollschema och detta kombinerat med precisionskrävande strider gör stora delar av spelet svårkontrollerat. Slowmotion-effekten vid varje avrättning blir också tröttsam väldigt snabbt.
Det bästa med No More Heroes 2 blir istället allt som händer mellan uppdragen. Då kan man, via snabbval på en översiktskarta, ta sig till olika ställen i Santa Destroy för att göra småjobb. De är uppbyggda som gamla spel från 80-talet och är helt underbara. Ju bättre man gör ifrån sig desto mer pengar tjänar man. Dessa pengar kan användas till bland annat nya kläder eller träningsprogram som gör Travis starkare, stryktåligare eller snabbare. Träningsprogrammen är även de utformade som gamla retrospel.
Spelets design är helt oslagbar. Retrodoftande pixelgrafik får trängas med serietidningsestetik och en skvätt film noir. Inte särskilt konsekvent kanske men det verkar vara hela poängen med No More Heroes 2, att inte placeras i ett fack. För spelet är rörigt och ibland är det svårt att hitta en röd tråd bland allt blod, svordomar, popkulturrefenser och kvinnor med för lite kläder på sig. Men tro mig, det är en charmig röra.
Har man spelat föregångaren och gillade det, då rekommenderar jag den här uppföljaren starkt. Om man är sugen på hysteriskt mycket våld, blod och sex, då är också No More Heroes 2 något värt att testa.