Nights visar sig bjuda på väldigt lite nytt.
Man spelar alltså som fantasivarelsen Nights, som med hjälp av två drömmande barn måste rädda Nightopia från de onda mardrömmarna. För de som inte är bekanta med spelupplägget kan det bäst beskrivas som ett sidscrollande 2,5D-spel. Även om kameran ständigt byter till olika dramatiska vinklar så rör man sig till syvende och sist bara i två plan. Trots det känns det väldigt befriande att flyga runt, göra dödsföraktande loopar och susa genom rader av ringar. Ända tills man inser att det är det enda man gör under hela spelet. Nyhetens behag bleknar ganska kvickt efter några timmars kringsusande.
Man kan för övrigt undra varför spelet släpps just till Wii. Högupplöst grafik hade hjälpt att göra den surrealistiska världen mer tilltalande och konsolens utmärkande punkt – den rörelsekänsliga kontrollen – är fullkomligt oanvändbar. Visst kan man teoretiskt sett styra Nights genom att peka vart man vill flyga, men det visar sig vara ohjälpligt imprecist och en Classic controller eller Gamecubekontroll är faktiskt ett avsevärt mycket bättre alternativ. En kul sak är i och för sig integreringen med Forecast Channel som försöker matcha spelvädret med det i verkligheten, men tyvärr sträcker sig denna innovation bara till minispelet Mydream.
Nights: Journey of Dreams mest bestående eftermäle kommer nog ligga i att det krossat den rosenskimrande dröm många hade om ursprungliga Nights till Saturn. Det är nämligen i grund och botten samma spel, och faktiskt inte speciellt kul.