Text: McGyver
De mörka krafterna har invaderat och det vimlar av monster i hela landet, spelarens uppdrag är att jaga bort dem. När jag spelade Nightcaster för första gången tänkte jag ”är det här Harry Potter som vuxen?”. Jag upptäckte snabbt att det är betydligt mer krut i den här gubben. Som i Azurik och andra action äventyr så bygger de oftast på element, Nigthcaster är inget undantag, men den här gången är det elementen mörker, ljus, vatten och eld som är på tapeten. I Nightcaster får spelaren chansen att vara med om ett fartfyllt äventyr bland färgglada vargar och andra skogsvarelser i fantasy-miljö.
Grafiken är riktigt läcker på de flesta ställen, gräs, träd, stenar och kullar ser riktigt naturliga ut, träden gungar med vinden. Huvudrollsinnehavaren Arran är ganska väldetaljerad han också. Han är klädd i riddardräkt och har en kappa som fladdrar när han springer. Fienderna ser förfärliga ut, man vet vilket element de tillhör genom att titta på deras färg, om man stöter på en gul varg, vet man att den är motståndskraftig mot ljusmagi. Det är ett smart system, men fienderna ser så löjliga ut. När man håller den magiska kulan över ett föremål till exempel ett hus, så försvinner det med en snygg toningseffekt, det är ganska bra, för då håller man alltid reda på var man befinner sig och behöver inte byta kameravinkel. Det finns ett antal så kallade ”svampringar” utspridda på banan, när man ställer sig på dem sparas spelet, men det går bara att spara en gång i samma ring.
Musiken ger spelet den rätta stämningen och den byggs upp med en mer technoaktig stil när det blir mer kritiskt. I bland är det helt tyst och då kan man höra ugglor och gräshoppor lura i bakgrunden. Man blir ganska trött på Arran när han skriker ut varje trollformel som han använder. Mänskorna man stöter på går också att prata med, men de säger för det mesta samma sak, men det finns ju undantag, en gång mötte jag en liten borttappad flicka som sa ”I can’t find my daddy” sen slog jag till henne med trollstaven och då sprang hon iväg och skrek ”please don’t hurt me”.
Kontrollen är hyfsad, man får Arran att springa med hjälp av vänster styrspak. Han kan inte hoppa och kan heller inte falla ner från några kanter. Arran är utrustad med en trollstav, denna stav har en magisk kula som svävar fritt, kulan går att styra med höger styrspak och med den här kulan kan man avfyra eldklot, blixtar och annat livsfarligt mot fienden. Detta vapen är väldigt praktiskt, för man kan skjuta åt ett håll och springa åt ett annat, men vissa fiender är resistenta mot en viss typ av magi, därför måste man ofta byta magi för att ta kål på dem. Man har fyra olika magier, med vänster avtryckare väljer man magi och med högra avfyrar man den. Magierna kan också utvecklas ytterligare, dessa magier sparas i en magisk bok, där man kan gå in välja vilken typ av till exempel eldmagi man vill använda. Arran har också en karta som man kan titta på om man skulle gå vilse, men egentligen kan man inte gå fel – det finns för det mesta bara en väg. Kameran fungerar ganska bra, för det mesta ses Arran från fågelperspektiv, men om man vill undersöka något kan man också byta kameravinkel så man ser honom snett uppifrån.
Alla typer av sådana här spel har en tendens att bli tråkiga i längden, det är samma sak hela tiden, att gå omkring och dräpa monster. Det är fart och action i spelet och det är en fin stämning över det hela, men kanske borde det ha lagt in mer pussel för att hålla spelglädjen vid liv.