Metal Gear Solid 2

Metal Gear Solid 2 är ett spel som man inte behöver recensera, det är ganska klart att det är bra och att det kommer att sälja i stora mängder. Oavsett vad någon säger i en recension kommer ingen gamer att grunda sitt köp på det.

Metal Gear Solid var en supersuccé till Playstation och alla bilder, filmer och framför allt speldemon som medföljde spelet Zone of the Enders har gjort att alla har stora förväntningar – gastronomiska förväntningar skulle man kunna säga. Eftersom demot visade att spelet hade kontrollen, grafiken och så vidare vet redan alla om att den delen är klar – det är bara handlingen som är okänd. Håller den MGS-klass, är den ett steg uppåt eller är har spelet stagnerat? Det är de som jag ska försöka berätta, det utan att jag spiller handlingen allt för mycket.

Till att börja med känner förmodligen alla till att Metal Gear är ett vapen som kan förstöra allt i sin väg och det vapnet får under inga som helst omständigheter hamna i fel händer. Naturligtvis tillhör det storyn att man ska se till att det inte händer. MGS2 har samma berättarsätt som första Playstation-spelet, alla karaktärerna pratar via Codec, som är ett slags kommunikationsradio. Om vart annat kommer filmsekvenser som visar vad de pratar om och det höjer handlingen. Dock måste jag påpeka att det kommer sekvenser som säkert kommer upp i 20 minuter och så sitter man alltså sysslolös och bara observerar. Dessa sekvenser är ibland lite väl långa. I handlingen kommer diverse inslag som påminner väldigt mycket om Matrix historia – att ingenting är vad det ser ut att vara – och jag kan nästan slå vad om att Hideo Kojima har Matrix på sin favoritfilmslista. Överlag är handlingen bra och involverande, men ibland är den faktiskt nere på lågbudgetfilmsnivå. Det finns inslag som är korkade, då menar jag att spelaren räknar ut bakomliggande orsaker, men karaktärerna gör det inte. Ni vet som när man ser en film och man förstår genast vem som är boven, men i huvudkaraktärerna förstår noll.

Utan att avslöja för mycket om handlingen kan jag säga att man inte kontrollerar supersoldaten Solid Snake mer är runt 30 minuter eller så. Sedan introduceras en ny karaktär – Jack alias Raiden. Raiden är en yngre soldat, som hittills bara har gjort övningar i virtual reality – det vill säga han har ingen riktigt fältträning. Han är grön och naiv, men lyckligtvis så har han alla egenskaper som krävs för att bli en riktig supersoldat han också. Många, även jag, tycker nog att det är tråkigt att inte få vara polaren Solid Snake, men det är ingen större skillnad på de två och snart är man bästa kompis med Raiden också.

I och med att Snake försvinner och Raiden träder in kan man säga att det börjar ett nytt spel. Handlingen med Snake och handlingen med Raiden är olika. Nu är det i och för sig inte tal om ett helt nytt spel, att det går från plattform till förstaperson eller så, men eftersom omgivningarna, förutsättningarna och uppdragen är nya blir det rätt stor skillnad.

Hideo Kojima verkar vara en riktig romantiker. Även i MGS2 så finns en tjej med via Codex som ser på Raiden med ett ständigt leende. Dock har han missat något på vägen, för både Snake och Raiden är ganska korta i tonen mot tjejerna via Codex – inga charmörer kan man lätt säga.

I början av spelet gäller det att ta sig in på ett fartyg som eventuellt kan innehålla en Metal Gear-robot. Det här är samma uppdrag som var med på demoskivan. På demoskivan slutade det ganska snabbt efter att man träffat Olga, så är naturligtvis inte fallet i spelet. Båtsekvensen varar länge och har en mycket viktig del i handlingen, plus att det är i denna man spelar med Snake. Precis som tidigare spel måste man anpassa sig efter vad som händer i ens omgivning. Vakterna är snabba på att rapportera intrång och det gäller att ta hand om dem innan de lyckas kontakta de andra om att fienden är i området. Oturligt nog har vakterna ett genomtänkt schema och eliminerar man en kommer dess vaktchef att inom en relativt snar framtid kontakta honom för en lägeskontroll. Är han då försatt ur spel så svara han inte och de skickar ner en vaktstyrka för att kontrollera vad som händer. På grund av detta kan det vara smart att vänta tills vakten har blivit kontaktad och förklarat att situationen är okej. Då vinner man lite tid. Ett vinnande drag är att man tar sig tiden att studera vakterna, då kan man se hur de patrullerar och sedan smyga förbi dem eller rentav smyga sig på dem och utföra den klassiska för MGS ”bryta nacken”-rutinen. Ytterst tyst och effektiv. Man kan sedan släpa iväg soldaterna och gömma dem, för hittas en vakt död blir det kod röd och arean man befinner sig i stormas av attacksoldater. En kul detalj är att man kan öppna skåp och stänga in de nyligen avlidna vakterna i, eller så kan man själv gömma sig i dem om det börjar osa katt.

Kontrollen är överlag mycket bra, men det finns vissa element som man kan irritera sig på. Att se var vakterna finns över en låda eller runt ett hörn är inte så lätt, men där kan man ha radarn till sin hjälp. Är man dock jagad, vakterna vet om att du är där, då upphör radarn och man får gissa sig fram – ”trust the force” så att säga.

Grafiken är lysande, den är detaljrik och är en viktig del av inlevelsefaktorn. Musiken är sådär pampig och det klassiska ”nu har Snake omkommit”-temat känns igen med rysningar – på gott och ont. Det är ett skönt stycke, men anledningen man hör det suger.

Nu för att återknyta till början av recensionen, ni som läser detta bryr er föga om vad jag skriver. Ni har förmodligen redan bestämt er och det tycker jag ni har gjort rätt i. Metal Gear Solid 2 är överlägset det bästa spelet till Playstation 2 och tillhör även de absolut bästa spelen genom tiderna.