Text: Silverman.
Mega Man Network Transmission heter Capcoms femtielfte spel i Mega Man-serien.
Mega Man har hängt med ett bra tag. Den blåklädda ynglingen har skjutit och sprungit igenom dussintals och åter dussintals spel sedan debuten på Nintendos NES för en herrans massa år sedan. Nu är det då dags för det första äventyret på Gamecube men dessvärre är debuten halvhjärtad.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Mega Man och har alltid tyckt att han saknat något i jämförelse med konsolmaskotar från förr som Mario och Sonic. På senare år har hans karaktärslöshet lyst igenom extra mycket då dagens grafik och spelberättande avslöjar de dåligt sydda sömmarna.
Mega Man Network Transmission bygger vidare på spin-offen Battle Network som vi tidigare kunnat spela på GBA och som är mer baserade på turbaserade rollspel än klassiskt plattformshoppande. Network Transmission har dock försökt plocka det bästa från båda världar, det är nämligen ett klassiskt plattformsspel men som utspelar sig inne i nätverk och datorer som Mega Man laddas in i av sin kompis Lan.
Vid första ögonblicken är retrokänslan total, spelet ser verkligen ut som om det är gjort för tio år sedan men med lite snyggare kanter eftersom det trots allt är Gamecube vi spelar på. Det mesta är skildrat i 2D, vilket är trevligt i dag då verkligen alla spel är i 3D – oavsett om det passar in eller inte.
Bra första intryck alltså. Sedan börjar bedrövelsen. När Mega Man kutar runt får han med jämna mellanrum nya vapen nedladdade till sig, så kallade chips. Då olika fiender är känsliga för olika vapen krävs nämligen att man hela tiden får nya vapen. Man kan dock bara använda dessa chips ett visst antal gånger innan de tar slut. Har du skjutit slut på ett vapen måste du vänta tills en tidsmätare stigit i topp innan du får välja ett nytt vapen – som inte är lika effektivt. Otroligt frustrerande och krångligt. Ett spel som det här skulle verkligen tjäna på att vara enkelt och smidigt men istället så möts jag av det struligaste vapensystemet jag någonsin sett.
Grafiken gav ett trevligt första intryck men ger en besk eftersmak efter ett tag. Cel-shadingen passar inte in i spelet och designen på monster och bakgrunder är verkligen tråkig. Retrografik är roligt ett tag tills man kommer underfund med att allt faktiskt inte var bättre förr.
I äkta retrostil är spelet också jäkligt svårt och det är inte möjligt att spara spelet förrän efter man bekämpat en boss. Något som oftast leder till att man tragglar en bana om och om igen tills man kommer fram till bossen, blir dödad och får börja om från början på banan igen och traggla ännu mer.
Mega Man Network Transmission är inte värt pengarna. Även om jag vore övertygad Mega Man-fantast så tror jag att jag skulle blivit mäkta besviken på det här spektaklet. Den lilla blå killen har inte åldrats med värdighet.