Painius Maxximus brukar det skämtsamt sägas i USA när det gäller tuffa tag och det kan vara från det uttrycket som finska spelutvecklarna har fått idén till spelets hjälte Max Payne i spelet med samma namn.

Max Payne kom till PC tredje kvartalet 2001 och plötsligt var det spelet som alla pratade om. ”Har du spelat Max Payne”, det var en fråga som jag fick dagligen. Och det hade jag inte, för det var ju ett PC-spel och jag är inte den som spelar PC-spel om jag inte måste. Jag ogillar verkligen att installera saker, som förmodligen spelas några minuter och sedan måste avinstalleras. Tacka vet jag tv-spel, in-ut, nästa spel. Lyckligtvis recenserade jag spelet för tidningen Chili kort efteråt och fastnade totalt, längtade hem till datorn varje dag för att spendera fler timmar med Payne. Efter att jag hade spelat det ett tag och var helt imponerad över upplägget och alla action läste jag på lite om utvecklarna och insåg att de kom från Finland – det var mer än förvånande att ett gäng finnar skulle klämma ur sig ett så enormt bra spel.

Nu har alltså Payne släppts till Playstation 2 och inom kort kommer det även att se dagens ljus på Xbox.

Max Payne börjar med att man får gå bakåt i tiden och se varför Max är den han är i nutid. Det hela börjar med att man får bevittna – interaktivt – hur hans fru och barn blir mördat av människor höga på kemikalier. Smärtan av det och en fixering på hämnd, att sätta dit den som ligger bakom allt, har gjort att Payne inte skyr några medel och inte heller skyr någon – en man utan vilja att leva och utan rädsla för döden är en farlig man.

När nutiden tar över har Payne, som är en New York-polis, ett möte med en kollega som hjälper honom i hans sökande efter vad han ser som rättvisa, men stavas h-ä-m-n-d. Väl på plats har mötesplatsen förvandlats från att vara en helt normal tunnelbana till att vara en krigszon där man skjuter först och aldrig frågar. Payne är naturligtvis inte sen att hänga med i trenden och med hjälp av spelaren tillhör alla illvilliga karaktärer historien och Payne får information om vem som ligger bakom allt. Naturligtvis är det inte frågan om att bara gå till denna person och skipa rättvisa, personen som namnges har tusentals män som är villiga att ta en kula för honom och dessa måste Payne först förse med just en kula innan han kommer åt ledaren.

Inte nog med att alla skurkar i hela New York håller ögonen öppna efter honom. Payne blir anklagad för ett mord han inte begått, dock lyckligtvis inte för de hundratals han har begått till den tidpunkten i spelet, och nu letar dessutom alla poliser i New York efter honom. Tv- och radio berättar om den farliga och beväpnade Payne. Man kan kort säga att Payne inte har många vänner för tillfället.

Det är scenariot i ett nötskal. Skjut först och undvik kulor som kommer åt ditt håll.

May Payne är en frisk vind. Det är skönt att vare en lagom sansad man med tunga vapen, att slippa pusselsekvenser och bara skjuta. Ljudet när pumphaglet går av och det när man laddar om är ljud av välbehag. Dessutom är Payne en goodguy, han tar sig an ett knarksyndikat som förstör människors liv, även hans eget genom fruns och barnets död, och det gör att han faktiskt inte är en elak individ som eliminerar oskyldiga – vilket ofta är fallet i dagens mer våldsamma spel.

Man ser Payne bakifrån, vilket var det första som slog mig när jag såg PC-versionen – det är ju den klassiska tv-spelsvyn, Max Payne är ett tv-spel! Kanske var det även det som gjorde det så bra, förstapersonsspel står mig upp i halsen på PC. Man kontrollerar Payne med de analoga spakarna, vilket fungerar bra. Inlärningskurvan är några minuter, dock är det inte i alls lika snabbt som att spela med mus och ibland kommer man i situationer som är lite kniviga på grund av kontrollen. Det är dock inte speciellt ofta, så det är inget man ens behöver fundera på. Där däremot kontrollen blir till lite av ett hinder är när man ska gå över smala objekt, till exempel över en planka mellan två byggnader. Det är enormt lätt att man går snett, förmodligen på grund av att den analoga kontrollen är så känslig för små rörelser, och man faller ner. Jag kan garantera att det är mer än frustrerande och många gånger önskade i alla falla jag att det fanns en boxboll i mitt rum att ta ut frustrationen på – nu fick det bli svordomar i stället. Det finns avsnitt som i bara går ut på att gå på smala saker, vilka för övrigt är de tråkigaste i spelet, och de blir faktiskt ännu tråkigare att spela med joypad kan jag meddela. Lyckligtvis motsvarar de inte många procent i spelet totalt och man kan glömma dem i glädjeruset över resten av spelets kvalitet.

Remedy har lagt in en ”Matrix”-effekt i spelet som är mycket skön. Man trycker på en knapp, L1 i standardkonfiguration, och spelet går i slow-motion. Allt saktas ner och man kan se hur kulorna kommer flygande emot sig. Det gör att man kan undvika kulorna och själv få mer tid att sikta och avlägga ett direkt dödande skott. Man kan bara vara i ”Matrix”-läge under en kort tid, sedan tar det en stund att ladda upp det igen – så det gäller att använda det vid rätt tillfälle. När Payne blir skadad äter han ”Pain Killers”, det vill säga smärtlindrande piller, vilket är lite kul – även om de ordagrand borde ta död på honom. Dessa finns lite var stans, det gör för övrigt vapen och ammunition också. Varje person som Payne eliminerar lämnar sin vapenarsenal efter sig och den är det bara för Payne att plocka upp – så det blir aldrig ont om kulor.

Grafiken är snygg och detaljerad. Payne får ibland ett lite fyrkantigt huvud och när man skjuter en skurk kan denna försvinna halvvägs i en vägg – men det är bara bagateller och inget att hänga upp sig på.

En sak som är lite synd är att det är exakt samma spel som till PC – bara släppt senare till ett högre pris. Har man spelat PC-spelet finns alltså ingen större anledning att spela PS2-versionen. Har man en bra dator kan man även vinna på att köpa det, både prismässigt och kontrollmässigt.

Ser man på det utan att ta in för många aspekter kring PC-spelet, då är det ett jättebra köp. Nästan ett måste. Letar man ett spel fyllt av action, packat med attityd och spelglädje – då kan man sluta leta nu. May Payne uppfyller alla krav.