Heavy Rain

Heavy Rain är en blandning av ett aktivt utforskande äventyrsspel där du som spelare skall undersöka din omgivning, prata med andra karaktärer och utföra olika val för att resten av historien skall gå i en viss riktning, till ett mer passivt betraktande av långa mellansekvenser som visar resultatet av just dessa val. Spelet tillåter dock inte att man lägger ifrån sig handkontrollen och lutar sig tillbaka, för plötsligt kan det dyka upp tillfällen då du måste utföra en knapptryckning eller föra den analoga spaken i någon riktning. Stora delar av spelet handlar just om precisa knapptryckningar som kan handla både om timing eller simultana nedtryckningar på olika knappar. Den analoga spaken utför en rad olika saker i spelet. Den öppnar och stänger saker, flyttar och undersöker. Man kan likna det vid en förlängning av dina händer om man så vill. Jag vet inte om spelets kontroll lyckas fullt ut med att skapa denna illusion, men det kommer i alla fall en bit på vägen.

De olika valsituationerna i spelet är av yttersta vikt för hur själva historien skall fortsätta och mycket av speltiden kretsar kring att försöka finna olika sätt att hantera situationer och dialoger med andra karaktärer. Det finns med andra ord flera sätt att spela detta spel och därmed ökar också spelet livslängd. Det ryktas om att spelet har så mycket som 22 olika slut, vilket ger en inblick i hur pass mycket speltid som kan ligga i det fördolda när man spelar spelet den första gången. Precis som i Quantic Dreams förra spel, Farenheit, får spelaren dessutom styra en rad olika karaktärer i Heavy Rain. Dessa karaktärer har till en början väldigt lite gemensamt, men deras öden sammanflätas ju längre fram man kommer i historien. Skiftet mellan flera olika karaktärer tycker jag fungerar förvånansvärt bra. Det förtar inte upplevelsen, utan ger istället historien ett extra djup. Det är spännande att se hur alla fyra karaktärerna kommer fram till vem mördaren är på helt olika sätt och till viss del oberoende av varandra.

Huvudtemat kretsar kring jakten på en seriemördare som kidnappar och dränker unga pojkar för att senare dumpa dem på övergivna platser. Det är med andra ord ett ganska vuxet tema i denna historia och det är också här som ett av spelet största förtjänster ligger. Här handlar det om känslor längst ut på skalan. Liv, död, kärlek och enorma uppoffringar. Spelet är helt enkelt utvecklat av vuxna för en vuxen publik och som ålderstigen gamer välkomnar jag verkligen denna ansats i ett TV-spel. Relationer och karaktärer känns grundade i verkligheten och undviker att vara de platta stereotyper som ofta porträtteras i spelmediet. De har alla fel och brister och dras med ett känslomässigt bagage som beskrivs på ett effektivt sätt. Inte vid något tillfälle under spelets gång viker Heavy Rain ifrån det temat och levererar därför i slutändan en ovanligt väl genomförd historia. Dessvärre innehåller dock spelmanuset vid ett tillfälle ett ganska så stort hål, vilket drar ned omdömet en smula.

Grafiken eller utseendet på spelet är alltifrån i det närmaste fotorealistiskt med enorm detaljrikedom, till att vara ganska kantigt och opolerat. Det är med andra ord lite blandade intryck som man får av den visuella presentationen, men på det stora hela känns spelet väldigt snyggt och stämningsfullt. Miljöerna är ofta ganska så trista och deprimerande vilket är ett medvetet designval av utvecklarna då detta ackompanjerar manuset på ett effektfullt sätt. Heavy Rain är ett spel som kryper under skinnet på spelaren och mycket av detta kan också förklaras av den fantastiska musiken i spelet. Den ligger hela tiden där och skapar en dramatisk och mörk känsla och leder spelaren mot vad som upplevs som ett oundvikligt och brutalt slut på historien. Regnet har också en huvudroll på fler än ett sätt i detta spel och sätter verkligen tonen för upplevelsen. Det närmaste jag kan komma i att beskriva känslan av att spela Heavy Rain, är att se filmen Seven. De som har sett den filmen förstår vad jag menar.

Om vi skall ta upp det som är negativt med Heavy Rain så handlar det främst om något som jag skulle vilja likna vid slarv på grund av att utvecklarna förmodligen legat under tidspress. För det första handlar det om stora problem med ljudet i spelet. Det försvinner nämligen med jämna mellanrum och påverkar givetvis upplevelsen negativt. Att inte få höra dialogen i ett så historiedrivet spel är givetvis lite av en katastrof. Som jag redan nämnt finns det dessutom ett rejält hål i manuset, vilket kanske inte alla kommer att märka, men jag blev i alla fall rejält förvånad över att utvecklarna kunnat missa en så uppenbar läcka i skrovet. Kameran och själva kontrollen av karaktären upplever jag också som lite av ett problem då detta ofta känns frustrerande svårt och onödigt klumpigt. Detta leder till att man tappar känslan av att vara sin karaktär.

Oavsett sina brister vill jag avslutningsvis applådera Heavy Rain för att spelet lyckas så väl med sina ambitioner. Främst handlar det om att spelet på ett skickligt och effektivt sätt lyckas med att skapa känslor för de olika karaktärerna och att detta i slutändan påverkar hur man agerar i olika situationer. Sällan har jag tvekat så länge inför olika valsituationer i ett spel, vilket i sig är en seger för själva historieberättandet i Heavy Rain. Lägg dessutom till det faktum att miljöerna och musiken i spelet är något av det bästa som har skapats inom äventyrsgenren.