Game Arts släpper verkligen inte många spel, men när det väl kommer ett vet man oftast vad man får – ett rakt igenom välgjort rollspel.
Lite krasst kan man dela upp ett rollspels kvaliteter i två delar – handlingen och striderna. På i alla fall en av punkterna briljerar Grandia III. Egentligen är stridssystemet inget revolutionerande, men det är en nästintill perfekt variant av standardstriderna i genrerna. Liksom alltid kan man välja att attackera, kasta magier eller använda specialattacker. Men efter att man fattat sitt beslut tar det ett tag innan handlingen faktiskt utförs och får man en kritisk träff då avbryts handlingen och initiativmätaren går ner i botten. Samma sak gäller förstås även för fienderna och det är häri själva snillrikheten ligger. Ska jag försöka avbryta fiendens specialattack? Eller ladda upp en magi och hoppas att nästa karaktär hinner? Vad blir konsekvenserna om det misslyckas? Striderna blir aldrig slentrian, utan varje beslut är verkligen viktigt.
Nytt sedan tvåan är luftattacker. Slår man in en kraftig attack på en fiende flyger denne upp i luften och kan en annan av ens karaktärer då få in en komboattack blir det massiv skada till följd. Ihop med positionsbaserade magier blir det ännu mer avvägningar att göra varje stridsrond. Det kan låta komplext, men det blir aldrig förvirrande. Den gamla Othello-devisen en minut att lära sig, en livstid att bemästra känns inte helt opassande. Tillsammans med Star Ocean är Grandia en av de få rollspelsserier där jag faktiskt ser fram emot att få röja igenom en grotta med fiender.
Så Grandia III har ett stridssystem i världsklass, men resten av spelet då? Tja, det är inte världsklass. Men bra ändå. Grafiken är ungefär vad man kan vänta sig av ett spel så här långt in i Playstation 2:s livslängd, utvecklarna har haft tid att lära sig apparaten och det syns. Designmässigt finns det heller inte något att klaga på, har man spelat tidigare Grandia vet man ungefär vad man har att vänta sig. Seriens kompositör Noriyuki Iwadare gör som vanligt ett bra jobb även om han nog aldrig kommer kunna matcha sitt magnum opus Lunar 2: Eternal Blue. Kännetecknande för Iwadares musik är att den är ganska lättsam, mer av den gamla skolan än stora kyrkokörer mässandes Sephiroth i kanon. Därmed inte sagt att den stilen på något sätt är underlägsen och Grandias och Lunars röstnummer har alltid varit av absolut högsta klass. Något han är oöverträffad i är att skapa en känsla av äventyr. Hör man Believe in the Future eller Attack with Conviction känner man verkligen att det är dags att ge sig ut i vildmarken och smiska elakingar för ett rättrådigt syfte.
Handlingen är nog spelets svagaste punkt. Har man spelat ett japanskt rollspel har man spelat alla kan man nästan säga och Grandia III är inget undantag. Det är den gamla vanliga historien om onda bröder, världar som behöver räddas och förstås en ung pojke och en ung flicka. Game Arts ska dock ha en eloge för att den unge pojken inte är mystiskt föräldralös som annars är normen i genren. Mamma Miranda är rentutav spelbar och faktiskt en av spelets mer sympatiska karaktärer. Att hon ser ut som om hon vore max fem år äldre än sin son är en annan femma som vi helt enkelt får lov att leva med.
Så gillar man rollspel bör man definitivt ta sig en titt på Grandia III. Det är inte revolutionerande, men är välgjort på nästan alla punkter. Och ett rollspel där det faktiskt inte är bentråkigt att slåss förtjänar i alla fall någon sorts uppskattning.