Text: SuperIke
En riktig stortitel till Gameboy Advance har landat i butikshyllorna och för en gångs skull så är det ett äventyr som inte är återanvänt, utan skrivet exklusivt för Nintendos portabla maskin. Det är Camelot som har utvecklat spelet och Camelot inger förtroende – i alla fall för mig. Tidigare har Camelot gjort suveräna Mario Tennis och Mario Golf till både Nintendo 64 och Gameboy Color. I Gameboy-versionerna av dessa spel fanns det ett sorts rollspelsläge som man spelade mellan golfrundan/tennismatchen, men nu har Camelot tagit steget fullt ut och skapat ett fullfjädrat rollspel, med monster, stora svärd och en skön dam i nöd. Allt det nödvändiga alltså.
I den här storyn får man följa Isaac och hans kompis Garet. De bor i staden Vale som beskyddar ett tempel kallat Sol Sanctum. I ett långt, till hälften spelbart intro, förklaras hur staden råkar ut för en katastrof som gör att Isaacs far dör. Man stöter även på ett par skumma typer, vilka man hamnar i slagsmål med. Just den här delen är den svagaste i hela spelet, man kan påverka väldigt lite själv och måste läsa sig igenom tonvis utav dialoger från karaktärer man ännu inte lärt känna.
Själva spelet utspelar sig sedan tre år efter katastrofen i Vale. När man traskar runt lite fridfullt i Vale så dyker plötsligt de skumma typerna från tre år tillbaks upp i staden. Isaac och Garet konstaterar, med hjälp av en gammal herre vid namn Kraden, att något inte är som det ska och därmed drar hela äventyret igång. Nu hade jag inte tänkt att avslöja så mycket mer av historien, för de är ju det som är behållningen av ett rollspel som detta. Räkna dock med att du blir tvungen att rädda världen.
Tyvärr är handlingen är, enligt mig, en smula tunn. Ingenting är direkt nytt och allt känns klippt och klistrat ur ”Hur man designar ett rollspel på 24 timmar”-boken. Men det är klart, det verkar ju vara det som går hem i stugorna. Men räkna inte med något nytt under solen – hehe, fattar ni? sol, sun … hrm, jaja kanske inte så kul. (jodå, du är bokad på Norra brunn/Red)
En sak som imponerar starkt på mig är att det finns tre olika spellägen som alla är väldigt snygga och genomarbetade. Det vanligaste spelläget är det som man upplever i städer, grottor, skogar med mera. Det påminner mycket om spelläget som är i Zelda till Super Nintendo. Men det bjuds också på ett läge när man springer runt på en världskarta för att ta sig mellan städer och andra platser. Som är vanligt i sådana här spel blir man ofta inblandad i så kallade ”random battle”, det vill säga man blir tvungen att slås mot monster som inte syns på världskartan utan helt plötsligt blir det bara en strid. Det leder ju förstås till det sista spelläget, nämligen striderna. Det är en sorts pseudo-3D med rotationer, zoomar och en förfärlig massa partiklar. Mycket tjusigt!
Som sig bör i rollspel nu för tiden så ska man också samla på små söta djur som man senare kan använda i striderna. Dessa kan men jämna mellanrum laddas upp för att åkalla en ande som kan åsamka mycket stor förödelse samtidigt som den bjuder på ett förtjusande skådespel.
Det är ju vanligt i rollspel med pussel av olika slag för att komma vidare och så även här. Pusslen är faktiskt lite finurliga, då man ibland måste ta till magi för att lösa dem. En skön grej är också att de flesta pussel inte känns så krystade som de lätt kan göra annars, typ; flytta lådan så den ställer sig på knappen så öppnas dörren. Okej, det finns några sådana också, men inte lika många som man måste stå ut med i andra, liknande spel.
Det bjuds också på några små minispel i det stora äventyret där man ges möjlighet att spela till sig mer rustning, magiska föremål eller vapen. Dessutom finns det ett antal sidoäventyr som man kan välja själv om man ska lösa eller inte. Det är bara lite synd att de flesta sidoäventyr är lite väl korta för min smak. Ofta innefattar de bara ett, eller högst ett fåtal, pussel att lösa, vilket kan göra att det känns lite som om man aldrig riktigt får ett avbrott från det stora äventyret. Om det är bra eller dåligt är väl lite upp till var och en men jag gillar det alltså inte riktigt.
På det stora hela tycker jag att spelet är lite väl kort, fast det är klart, det tycker man kanske alltid om rollspel, men räkna med mellan 20 och 30 timmars spel. Om man spelar klart och inte har fått nog trots det, då tröttnar man ganska snabbt när man testar flerspelarläget. När man kopplar upp sig mot andra finns möjligheten att slåss mot varandra med sina sparade figurer från spelet. Det funkar egentligen som en vanlig strid, men med undantaget att man måste hinna göra sina inställningar för alla sin kämpar inom en given tid innan turen går över till motståndaren. Inte så värst upphetsande, men det är klart, det skadar inte att det är där.
Det största pluset i det här spelet är grafiken. Det märks att mycket krut har lagts på att putsa utseendet så mycket som möjligt och få den att se bra ut i alla de olika spellägena. På minussidan står den något tunna – och möjligtvis aningen för korta – historien. Något plus blir det heller inte för det tråkiga flerspelarläget, men det blir inget minus heller – för det skadar ju inte spelet i sig.
Golden Sun är ett bra spel i sig självt gör att jag inte tycker att man borde missa Golden Sun om rollspel ligger en varmt om hjärtat.