Man börjar drömma om vad Sony kan åstadkomma med kraften i Playstation 3:s Cell-processor. Fram till dess finns det dock inte mycket bättre man kan lägga sina speltimmar på än God of War II.
Redan i det första spelet var Kratos en riktigt hård kille. Så hård att han käkade granit till frukost och dräpte gudar vid lunchtid. Att ha erövrat Ares tron och tagit över rollen som krigets gud har knappast gjort honom mesigare. Men Kratos blodtörst och ovilja att följa några som helst regler skapar misstro hos andra i det grekiska panteonet. När han leder sina spartaner i ett plundringståg mot ön Rhodos blir han förrådd av gudarnas konung Zeus, som dräper honom sedan han berövats sina gudomliga krafter. Där kunde det ha tagit slut. Men titanen Gaia har andra planer för Kratos. Hon räddar honom från Hades dödsrike och tillsammans planerar de hämnd på gudarna som skymfat dem bägge.
Och som man kan vänta sig så är det ingen direkt fredlig historia som målas upp. Där andra spelhjältar nöjer sig med att sticka svärdet i magen på sin fiende så sliter Kratos upp buken på denne och stryper honom med sina egna inälvor. Just Kratos råhet hade lätt kunnat bli ganska fånig men det tas till sådana absurda nivåer att det i slutändan är omöjligt att förnärmas även om man som jag börjar bli ganska trött på många västerländska spelkaraktärers bad ass-attityd.
I grund och botten är väldigt mycket sig likt från föregångaren men allting har skruvats upp en växel. Även om det saknar sina japanska actionkusiners djupa stridssystem med fokus på inlärning av attack- och rörelsemönster så är det ändå väldigt underhållande att slakta och stympa sig igenom halva antiken. Och på de flesta andra områden är God of War överlägset något annat i genren.
Många spelskapare pratar om att närma sig Hollywood. Men det gör man inte – sorry Metal Gear Solid – genom att fylla sitt spel med ickeinteraktiva om än ståtliga mellansekvenser. God of War II bjuder på samma upplevelse som en maffig actionfilm men gör det på sina egna villkor istället för att försöka anamma en annan konstarts formspråk. Det skapar en filmisk känsla i själva spelandet och placerar därmed spelaren själv i centrum på ett sätt som andra medier inte kan konkurrera med.
Redan på första banan visar Sonys Santa Monica-studio att de kan det bättre än några andra. Att ta sig an den gigantiska kolossen av Rhodos samtidigt som de brinnande spillrorna av den en gång mäktiga staden flyger omkring likt höstrån i en virvelvind är en upplevelse olikt något annat. Såvida man inte spelar vidare förstås, för den ena pampiga scenen avlöser den andra.
Att antikens Grekland kunde se så majestätiskt ut var inget jag hade kunnat ana innan God of War II. Inte ens efter att ha spelat del ett, för är det på någon punkt tvåan verkligen tar steget längre så är det i presentationen. Där föregångaren bjöd på vackra men i slutändan ganska oinspirerade miljöer så sprudlar de här av fantasieggande former och färger. Ettans brungråa katakomber har till stor del ersatts av lummiga skogar och storslagna tempel. Det är inte utan att man undrar om den sköna nya konsolgeneration som gjorde sitt intåg för snart ett och ett halvt år sedan kanske var lite tidigt ute, för God of War II visar att trotjänaren Playstation 2 fortfarande kan prestera grafik i toppklass.
Precis som tidigare gör den dynamiska kameran sitt bästa för att visa upp omgivningarna i dramatiska men ändå alltid spelbara vyer. Det klagas ofta på dålig kamerakontroll i tredjepersonsspel men var det något God of War bevisade så var det att vi inte nödvändigtvis vill ha en kontrollerbar kamera. Vi vill bara ha en bra kamera. Och trots den fullständiga bristen på kontroll – den högra spaken används istället till att undvika fiendernas attacker – så har jag aldrig kunnat skylla på kameran när jag dött. Det är faktiskt svårt att skylla på något annat än ren inkompetens, för kontrollerna gör alltid som du vill och alla utmaningar är rättvist upplagda.
Själva spelandet är faktiskt synnerligen väl avvägt. Precis när man riskerar att börja tröttna på att dunka mytologiska monster är det dags för lite plattformshoppande eller pussellösning. Spelets producent David Jaffe retade tydligen gallfeber på många medarbetare med sin ovilja att återanvända element men det är just variationen som gör God of War II roligt att spela hela vägen igenom. Inget pågår någonsin så länge att det hinner bli tråkigt. Tempot varierar visserligen under spelets gång med oftast är det mellan skyhögt och än högre.
Bossfajterna är förstås spelets naturliga höjdpunkter. Det första God of War hade bara tre bossar men det har man rättat till i uppföljaren för här får man mer av det goda. Det är återigen inga rent speltekniskt superimponerande upplevelser men den intensitet och kinetik de erbjuder väger mer än upp ludologiska tillkortakommanden. De återkommande reaktionskommandona – där man snabbt måste trycka in vissa knappkombinationer för att klara sig vidare – må vara ett billigt sätt att ingjuta interaktivitet i vad som annars mest vore en parad av tuffa filmklipp men när det funkar så bra har jag inget att klaga på.
God of War II gör aldrig något enkelt för sig, kan något skruvas upp ett extra varv så görs det. Det är denna kompromissovilja som utgör stommen av spelets storhet. Samtidigt så är det omöjligt att undkomma att själva spelandet egentligen inte bjuder på något större djup, oavsett hur underhållande det är för stunden. Det är en petitess man lätt glömmer bort när man väl sjunker in i spelet men är tillsammans med bristen på faktiska nyheter från föregångaren en fingervisning om att det trots allt hade gått att göra lite mer. God of War II är en triumf för såväl actiongenren som anrika Playstation 2 men det är inte utan att man börjar drömma om vad Sony Santa Monica kan åstadkomma med kraften i Playstation 3:s Cell-processor. Fram till dess finns det dock inte mycket bättre man kan lägga sina speltimmar på än God of War II.