Text: Silverman.
Drakan: The Ancients Gate, bara namnet doftar gammal unken pc-rollspelskonvertering lång väg och visst finns elementen där, den ganska trista historien, de träiga figurerna och ett gränssnitt som ser ut som de gjorde på forntiden. Skrapar man bara lite under ytan så framträder dock ett högst spelbart spel om än inte fullt så bra som man kanske hoppats.
Drakan handlar om Rynn och henns drakkompis Arokh. Bakgrunden till deras äventyr är att drakar och människor sedan urminnes tider levt tillsammans men på grund av onda makter så ligger stora delar av världen i ruiner och det är upp till Rynn och Arokh att öppna upp de magiska portar som ska väcka de sovande drakar som kan hjälpa till att få bort de onda makterna.
Spelet känns som en blandning mellan lite olika stilar och Tomb Raider verkar ha varit en förebild, inte minst för att Rynn liknar Lara Croft en hel del, utan också för att deras rörelsemönster påminner om varandra en del. När man springer runt i den stora världen så känns inte Nintendo 64-spelet Zelda: Ocarina of time särskilt långt borta. Stridssystemet är nämligen snott direkt ifrån det spelet. När du ska anfalla en fiende kan du ”låsa” denne i ditt sikte och därefter cirkulera fritt runt ditt offer och när du sedan släpper låsningen så kan du vandra fritt igen. Så långt ett ganska traditionellt slå-på-fiender-och-vandra-runt-och-upptäcka-spel, men möjligheten att få flyga med draken Arokh senare i spelet ger välbehövlig variation. Byborna ger dig också massor med olika sidouppdrag som du kan välja själv om du vill fullfölja eller ej vilket ger öppenhet och valmöjligheter i spelandet.
Rollspelsgrunden finns där trots allt ändå. Du får poäng och pengar vid strider som du kan använda för att öka på din karaktärs förmågor och köpa nya kraftigare vapen i de många städer som finns att utforska. En bit in i spelet har Rynn också möjlighet att använda sig av magi.
Drakan är ett spel som räcker länge, världen är jättestor och det går att spedera många timmar med att bara springa runt och utforska. Miljöerna är smakfullt återgivna och även om de inte alltid är så detaljerade så är de i alla fall väldigt atmosfäriska – man känner verkligen stämningen när man springer i ett mörkt träsk gentemot när man springer uppe i de kala, vackra bergen. Grafiken är således inte det snyggaste vi sett på PS2 men den är högst funktionell. En tråkig detalj är att många stadsbor som man pratar med under spelets gång, i många fall har exakt samma ansikte, bara olika kläder och hårfärger, och såvida det inte råder extremt mycket inavel i denna fantasyvärld så kan man bara klaga på slapphet hos utvecklarna.
Ljudet är däremot en riktigt glädjande historia. Även om inte alla röstskådespelare håller Hollywood-klass så gör de i alla fall ett bra jobb. Man har också lagt in roliga detaljer som att man hör alkemisten stå och gnola en visa inne i sin butik även om man inte kommit in i den än. När man sedan närmar sig honom höjs volymen ju närmare man kommer. Läppsynken fungerar dessutom utmärkt i spelet.
Vad är då spelets dåliga sidor? Jo, för det första ger det ett tråkigt första intryck när man under första speltimmen stöter på i stort sett varenda kliché som finns i rollspels- och fantasyvärlden. Spelmakarnas dåliga fantasi lyser verkligen igenom. Storyn ger en inte heller direkt något incitament att fortsätta spela, då det känns som om man har sett eller hört allt flera hundra gånger tidigare i andra spel. Många moment såväl som karaktärer känns även de igen från andra håll och på det stora hela känns det mest som en stor samling plagiat.
Detta förhindrar dock inte att spelet är välgjort, rent tekniskt sett och kan vara riktigt kul att spela emellanåt – speciellt om du vet att du gillar genren. Helhetsintrycket som Drakan The Ancients` Gate ger är dock blekt. För att vara fantasy är det väldigt fantasilöst och den här typen av spel finns det mängder av till PC, för en betydligt billigare penning.